Skogsrå, makt och sexualitet

/Skriver hösten 2005/

Skogsrået är ett av de mest intressanta av folktrons väsen. Det är också det mest förtalade.

Under det senaste århundradet har begreppet ”skogsrå” hos många människor gett närmast pornografiska associationer. Och hur skulle det kunna vara annorlunda när till och med en känd folklorist som Jan-Öjvind Swahn i sin bok om folktro från 1964 döpte kapitlet om skogsrån till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”? Och när en betydligt mer ansedd auktoritet, Carl Wilhelm von Sydow, ansåg att mäns erotiska hallucinationer i skogen var den enda orsaken till den sydsvenska skogsråföreställningen.

Den som går till ett folkminnesarkiv i hopp om att få frossa i erotiska skildringar blir dock snart besviken. I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag.

Mer väsentligt är att själva grundstrukturen i skogsråföreställningen, och själva namnet skogsrå, inte är av sexuell karaktär. Rå betyder ”rådare” i betydelsen härskare. Skogsrået är ett väsen som härskar över skogen, liksom hennes systrar sjörået, havsrået och bergsrået härskar över sina element.

Skogsrået härskar också över skogens djur. Medan prästen i byn kunde läsa bibeltexter om att inte ens en fågel ramlar ner från himlen utan att Gud vill det visste sägnen att berätta att fåglarnas, och andra djurs, öden i själv verket låg i skogsråets händer. Ett faktum som jägarna behövde ta hänsyn till, om de skulle kunna få god jaktlycka…

Skogsråets kontakter med människorna är ibland nästan harmoniska, ibland problematiska. Skogsrået kan hjälpa jägaren att få god jaktlycka, kolaren att hålla milan brinnande, fäbodflickan att återfunna bortsprungna djur. Hon kan också mer allmänt bidra till arbetet vid milor och fäbodar. Allt enligt sägner och andra berättelser.

Men hon kunde också retas och djävlas. Hon kunde lura människor, både kvinnor och män, att gå vilse i skogen, hon kunde ibland stjäla boskap, och om hon blev illa behandlad kunde hon hämnas. En jägare som förolämpade henne skulle för överskådlig framtid förlora jaktlyckan; en kolare som gjort detsamma kunde se fram emot en olycka i milan.

Barn som gick vilse i skogen kunde dock berätta om att skogsrået tagit hand om dom och hållit dem torra och mätta; å andra sidan kunde även mera permanenta försvinnanden skyllas på skogsrået.

Människor som mötte skogsrået kunde ofta bli rädda; å andra sidan berättade en flicka i Värmland om hur skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon ångrade att hon inte började prata med henne.

Makten över naturen var kvinnlig. Skogen, bergen, sjöarna och haven låg under kvinnlig kontroll. Och så var det förstås också det där med män och sexualitet…

För trots att endast en liten del av berättelserna handlar om sexualitet är detta tema ändå en viktig del av skogsråets karaktär.

Män kunde alltså bli tillsammans med skogsrået. Detta var inte bara en ”sägen” jämförbar med dagens ”moderna folksägner” som få människor (eller i några av fallen inga alls - jfr skrönorna om ”silverpilen”!) tror på. Föreställningen var så pass trodd att en man 1691 blev avrättad för att ha varit oförsiktig nog att berätta att han haft samlag med ett skogsrå.

Om man går igenom berättelserna om sexuella kontakter mellan män och skogsrån slås man av något märkligt. Skogsrået hade i princip samma ställning gentemot männen, som männen hade gentemot kvinnorna i den vardagliga, icke-magiska, världen. Skogsrået hade inte bara en övernaturlig attraktionsförmåga – genom magi och en överlägsen kroppsstyrka hade hon ett nästan absolut övertag över mannen.

Den man som hade inlett ett förhållande med skogsrået och som sedan försöker skilja sig, kunde leva farligt. Rået kunde ruinera honom, genom sina magiska krafter; om han var jägare gjorde han bäst att byta yrke. Men hon kunde även göra honom galen, eller allvarligt sjuk. I värsta fall dog han, på ett mer eller mindre mystiskt sätt.

Om han däremot blev kvar hos henne kunde han leva i relativ välmåga och få framgång i det han företog sig. I den vardagliga tillvaron motsvarades denna situation som nämnts närmast av kvinnors relation gentemot män. Kvinnor som ville skilja sig från män stod inför en utmaning som motsvarade, eller vida översteg, de vedermödor som män som ville bli kvitt skogsrået stod inför.

Man kan lugnt räkna med att den stora majoriteten på landsbygden trodde på skogsrån in på 1800-talet, och en ganska stor minoritet ända in i tidigt 1900-tal (utom i Norrland, där de trodde på vitror istället!). Som framgår av en del domstolsprotokoll gällde det åtminstone en bit in på 1700-talet också många lärda i städerna.

Så här var det alltså i sägnernas och folktrons verklighet.. I byarna styrde männen. De gjorde det med all den auktoritet som traditioner, kyrka och lagstiftning kunde ge. Men patriarkatet gjorde halt vid gränsen till den vilda naturen. I skogarna, bergen, sjön och havet härskade kvinnliga entiteter. Där rådde matriarkat. Där hade männen ingen nytta av sin fysiska styrka, av kyrkans bud, eller av lagen. I mötet med rået var denna skapelsens krona ofta liten och rädd.

Denna föreställning måste vara hotande. Så hotande att folklorister som borde veta bättre reducerar skogsrået till en ”pinuppa”. Det är lite otillständigt. Det är ju att sätta likhetstecken mellan skogens härskarinna och en kvinna som tvingas förnedra sig för att behaga män. Men dessuton innebär det ju att jämföra skogen med Chat Noir eller Tabu och den skräckslaget förundrade man - som i skogens mörka dunkel plötsligt upptäcker att han står öga mot öga med Talle-Maja eller rånda -med Ibrahim Baylan eller Björn Rosengren…


Erik Rodenborg

Mikael Hälls "Skogsrået, näcken och djävulen" - en kort diskussion

/Från min huvudblogg 31/7 3013./

I början av detta år kom Mikael Häll ut med sin avhandling Skogsrået, näcken och djävulen: erotiska naturväsen och demonisk sexualitet i 1600- och 1700-talens Sverige (Malört 2013). Eftersom jag under ett antal år hade avsikten att doktorera på skogsrån var det självklart att jag skulle läsa den.

När jag sedan fick reda på att det på fem ställen i boken fanns en kritisk diskussion om två artiklar jag skrivit om ämnet blev jag förstås än mer angelägen att göra det. Så en dag i februari åkte jag till Hedengrens bokhandel och köpte ett exemplar.

Sedan skrev jag en kommentar där jag bemötte det Häll skrev om min behandling av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsråföreställningen.

Men sedan fick jag annat att göra, och följde inte upp det. Så jag tänkte lite kortfattat göra det nu.

Hälls avhandling fokuserar alltså på skogsråns och andra "naturväsens" erotiska karaktär. Det underlättas av att han koncentrerar sig på de berättelser och diskussioner som fanns på 1600- och 1700-talen. Hans främsta fokus är rättegångsprotokoll, men han diskuterar också utförligt skrifter av teologer och naturvetare från denna period.

Dessutom har han med en del sägner och folksånger, men det är inte speciellt omfattande. Det fanns ingen folkloristisk forskning på denna tid, så materialet är här mycket magert.

Det är uppenbart att det material han har i hög grad styr hans tolkningar. Han beskriver främst den syn som överheten hade i ett vid den tiden ganska så radikalprotestantiskt samhälle. Den var främst intresserad av "det onda" i naturväsendena. Vi får exempelvis höra mycket litet om positiva icke-erotiska kontakter mellan naturväsen och människor.

I sin teoretiska diskussion tar dock Häll upp rådarfunktionen hos skogsrån, bergsrån och sjörån. Han förnekar den inte alls, men han verkar mena att i denna finns en form av erotiskt element inbyggt - den "natur" som dessa råder i ses ju i termer av "vild" fruktsamhet (s. 362).

Mot det sista kan nu invändas att det på nära håll finns exempel på hur folktron beskriver "rådare" i ganska så icke-sexuella termer - som det finska och ryska manliga skogsrået.

När jag skulle skriva min avhandling (som sorgligt nog aldrig blev av) hade jag dels en annan utgångspunkt, dels ett annat material. Min utgångspunkt var en religionshistorisk teoribildning, företrädd av exempelvis Martin P:n Nilsson, Åke Hultkrantz och Ulf Drobin. I denna var rådarföreställningen central, vilket ju på sätt och vis ju kan härledas redan från själva namnet. "Rå" betyder "rådare" i betydelsen "härskare". Råna härskade över den del av naturen de var satta att härska över.

Den sexualitet som de ofta hade var i grunden underordnad denna rådarfunktion.

Det material jag först undersökte bestod i folkminnesanteckningar från Folkminnesarkivet i Stockholm. De var nedtecknade från 18-och tidigt 1900-tal (och några enstaka anteckningar från mitten av 1900-talet).

I de flesta fall hade anteckningarna gjorts av folklorister och etnografer. De hade ett helt annat intresse än vad jurister och teologer hade på 16-och 1700-talen. De var positivt intresserade av folktro. Inte i den meningen att de trodde på den själv, men de hade en relativt välvillig inställning till föreställningarna, och till de människor som trodde på dem. De ville inte alls demonisera, de ville göra föreställningarna begripliga.

Nåväl, jag läste igenom alla anteckningarna om skogsrån - och höll just på att gå vidare till bergsrån, sjörån och även gårdsrån innan jag avbröt projektet.

Vad gäller skogsrån började jag dessutom med att statistiskt bearbeta materialet. Jag kom inte så långt men jag hann räkna ut hur stor procentsiffra av berättelserna om skogsrån som hade sexuella inslag. Jag kom fram till att det var cirka elva procent.

Däremot hann jag aldrig dela upp denna siffra i andelen för sägner, memorat och trosutsagor. Jag har kvar materialet, så jag skulle i och för sig kunna göra det vid något tillfälle.

Som sagt. Min grundinställning är alltså den att rådarfunktionen är den som definierar just - råna. Det går att tänka sig ett rå utan sexualitet, men det går inte att tänka sig ett rå som inte råder. För i så fall vore det ju inget rå...

Varför just de svenska skogsråna (och i viss mån dess danska motsvarigheter) i relativt hög grad kom att förknippas med sexualitet har jag inget bra svar på. Det finns olika teorier, men ingen är helt övertygande. Det bör noteras att gruvrån normalt sett inte förknippas med sexualitet. Och definitivt inte gårdsrån, skeppsrån eller andra rån som mer direkt är kopplade till mänsklig bebyggelse.

I motsats till Häll anser jag alltså att sexualiteten inte finns i själva kärnan av föreställningen om naturrån.

Däremot finns den ofta där, i alla fall, och det är möjligt genom att råna uppfattas antropomorft. De ses då som en parallell "mänsklighet" -liksom exempelvis vittrorna. Och därför ses de som utrustade med samma drivkrafter som människor har. Som exempelvis sexualitet.

Detta är nog den grundläggande skillnaden jag har gentemot Häll.

I den mån skogsrået är utrustad med en sexualitet är den inte passiv eller underordnad. Att som Jan-Öjvind Swahn tala om "folktrons pinuppa" är helt missvisande. Här verkar Häll hålla med mig. Han refererar på sidan 404 instämmande min syn på skogsrået som ett "självständigt och kraftfullt sexuellt subjekt". Han instämmer också med min syn på att skogsråna i berättelserna har lite av samma ställning mot männen som männen hade mot kvinnorna i samhället. Könsrollerna var ombytta - mannen var underordnad det kvinnliga rået..

Däremot har han nog missuppfattat mig när han på sidan 406 ff bland annat diskuterar min formulering "I mötet med rået var denna skapelsens krona liten och rädd". Han menar här att de män som verkligen berättade om samlag med skogsrån redan stod utanför patriarkatet och därför inte såg sig själva som "skapelsens krona". Det handlade om udda, ibland marginaliserade män som inte passade in i det patriarkala systemet.

Han kan ha rätt, men saken är den att jag inte diskuterade de (fåtal) män som verkligen berättade om att de själva hade haft samlag med skogsrån. Några sådana förekom förresten inte alls i mitt material.

Jag syftade inte på berättelser om sexuellt umgänge. Jag syftade på fall där ensamma män från byn råkade förirra sig in i skogen, gärna när det började skymma, och i skogens mörka dunkel tyckte sig se och/eller höra (exempelvis) Talle-Maja eller Råhanda. I byn kunde de dominera över kvinnor hur mycket som helst. Men när de plötsligt tyckte sig se det mäktiga rå som de hört så mycket gruvliga saker om hjälpte ju inte detta.

Många av dem blev livrädda. Detta är också mycket väl belagt i folkminnesanteckningarna...

På nytt om skogsrån och sexualitet

/Från min huvudblogg 31/7 2012./

Jag har lite dåligt samvete för att jag inte hållit mitt löfte att mer utförligt diskutera de milt kritiska synpunkter som Mikael Häll i sin bok Skogsrået, näcken och djävulen (Malört 2013) riktat mot två artiklar jag skrivit om skogsrån. Men nu råkar jag får syn på en formulering i hans bok som bygger på ett uppenbart missförstånd, som jag helt enkelt måste kommentera.

Han skriver, på sidan 361: "I 1800- och 1900-talens skogsråsägner finns de sexuella inslagen endast med i runt tio procent av uppteckningarna, menar Erik Rodenborg". Det har jag nu inte skrivit, och det menar jag inte heller.

I de två artiklar han refererar till står det så här (fetstilen runt nyckelorden tillagda här!) :

"Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag." (När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån).

Och: "I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag." (Skogsrå, makt och sexualitet).

Det kan ju låta som samma sak - men kuggorden är här "skogråsägner" vs. "berättelser". . Jag skrev aldrig att andelen sexuella inslag i sägnerna endast var cirka tio procent (närmare bestämt elva!) utan jag använde alltså ordet "berättelser". Det är inte riktigt samma sak.
'
När jag gjorde statistiken slog jag ihop tre typer av material. Sägner, "memorat" (alltså berättelser om egna eller närstående personers direkta upplevelser) och nedtecknade trosutsagor. Jag gick alltså igenom alla poster om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm och beräknade andelen sexuella inslag i alla typer av berättelser. Och kom då fram till siffran elva procent.

Det säger nästan sig självt att de sexuella inslagen är mycket större i sägnerna (som handlar om anonyma personer, som informanten har hört talas om i tredje, fjärde, femte eller tionde hand) än i exempelvis berättelser som handlar om vad man själv eller ens närstående varit med om.

Det fanns till exempel troligen ingen kolare i denna värld som någonsin berättade att att han fått barn med skogsrået... med undantag av ev. dråpliga skämt! Däremot är sexuella inslag mycket vanligare i de ofta stereotypa sägner som handlar om anonyma personer på bekvämt avstånd....

Detta om detta. I övrigt är skillnaden mellan mig och Häll i denna fråga inte speciellt stor. Han betonar skogråets sexuella karaktär mer än vad jag gör, men det är en nyansskillnad. Jag förnekar inte att skogsrået i folktron har sexuella drag, och han hävdar ju inte att det endast har sexuella drag.

Jag betonar rådarfunktionen mer än vad han gör, men han förnekar den inte på något sätt.

I övrigt rekommenderar jag gärna hans bok.....

Carl Wilhelm von Sydow, Mikael Häll och folktrons väsen

/Från min huvudblogg 23 februari 2013/
I sin intressanta och välskrivna avhandling Skogsrået, näcken och djävulen (Malört 2013) har Mikael Häll på flera ställen en kritisk, men mycket välvillig, diskussion om två artiklar jag skrivit om skogsrån - "Skogsrå, makt och sexualitet" och "När naturen var kvinnlig: om skogsrået och andra rån".

Hälls avhandling fokuserar på beskrivningar från 16- och 1700-talen om fall där människor anklagades för sexuellt samröre med folktrons väsen. Det påverkar förstås hans syn på dessa väsen. Han betonar deras sexualitet - betydligt mer än exempelvis jag gör i de ovan länkade essäerna.

Häll verkar bland annat mena att jag alltför mycket tonar ned de sexuella aspekterna av folktroväsen som skogsrån och sjörån. Till den diskussionen återkommer jag. Jag ska nu endast ta upp hans hänvisning till min kritik av Carl Wilhelm von Sydows syn på skogsrået.

Det finns hos Häll här en kritisk underton som nästan bara är antydd. Han skriver sålunda: "Dessutom kritiseras uppfattningen att mäns erotiskt färgade hallucinationer var den främsta bakgrunden till mycket av den svenska skogsråföreställningen. Det är en tolkning som han tillskriver Carl Wilhelm von Sydow" (s. 60).

I en not till detta avsnitt på samma sida tillägger han: "Måhända är det en lite onyanserad läsning av von Sydow. Se till exempel von Sydow i Folkminnen och Folktankar/ 12 1925, hf 2, s. 5 ff".

Det är ju endast en mild antydan till kritik, men jag vill ändå ta upp den därför att den missar ett väsentligt drag i von Sydows utveckling, som tyvärr hade mycket negativa konsekvenser på folkloristisk teoridebatt i Sverige.

Ja, 1925 kunde von Sydow ännu låta nyanserad. Men 15-20 år senare var han det definitivt inte.

Problemet blev att von Sydow i sin strävan att distansera sig från en "förlegad" religionshistorisk och "evolutionistisk" syn på folktrons väsen gradvis vulgariserade sin syn på dessa. Det framgår bland annat i den kritik mot Martin P:n Nilsson, som han förde fram 1941-42. (För en översikt över denna debatt, se Ulf Drobins korta men kärnfulla Folklore and Comparative Religion från 1983.)

I sin referenslista har Häll vare sig med von Sydows polemik mot P:n Nilsson, eller Ulf Drobins genomgång av debatten från 1983.

I de artiklar av mig som Häll refererar har jag inte lagt ut några referenser. Så nedan lägger jag istället ut en del av en text jag 2004 skrev till ett forskarseminarium, där jag har referenser till "den sene" von Sydows syn på frågan.

Där behandlas bland annat hur von Sydow blev konsekvent i sin tolkning av folktrons väsen som ett resultat av hallucinationer, drömmar och illusioner. Det gällde inte enbart skogsrået utan många andra av dessa väsen:

"Maran, till exempel, är /för von Sydow/ ingenting annat än en ren avspegling av det faktum att människor har mardrömmar: "Jag tror att varje sunt tänkande människa måste erkänna att hela marföreställningen har kommit till genom mardrömmar samt genom de slutsatser man gjort från eller i anslutning till dem" (von Sydow 1941: 28).

Föreställning om rån som vakar över snickarstugan eller vävstolarna förklaras genom att människor till och från får ;hallucinationer av sågande och hamrande från tomma arbetsplatser:
"Illusionsupplevelserna är uppenbart det primära, och förklaringen av fenomenet med de beskedliga råna är sekundärt tillkomna”. (von Sydow 941: 27)

För att förklara skogsråföreställningen jämför von Sydow med de incubi- och succubiföreställningar som var vanliga i medeltida kloster. Hela föreställningen hss munkar och nunnor orsakas av det
"köttsliga begär som på grund av deras osunda liv tillskapade de hallucinatoriska upplevelserna – det är inte hallucinationerna som uppstår emedan resp. klosterfolk och andra på förhand trodde på dessa egendomliga väsen." (von Sydow 1941 28).

Problemet är att detta exempel i hög grad talar emot von Sydow. Erotiska drömmar har funnits i alla tider – men de har inte i alla tider tolkats som incubi- och succubidemoner. Föreställningen om dessa demoner har som en nödvändig bakgrund den kristna demonläran; utan den skulle den inte kunnat ha uppstå. Det betyder inte att de erotiska drömmarna orsakades av demonläran - men den läran skapar en ram som påverkar tolkningen av och i viss mån kanske även innehållet i, drömmarna.

von Sydow tar sedan ett djärvt språng från medeltida demonläran till den sydsvenska föreställningen om skogsrån: "Varför skulle det då vara orimligt att våra bönder inför alldeles likartade fenomen skulle göra liknande slutsatser? Man har många utförliga skildringar från olika trakter om hur en dräng i skogens ensamhet har träffat en vacker flicka och låtit sig lockas av henne, varefter han inte har kunnat låta bli att ständigt och jämt ge sig ut i skogen till henne igen, tills han tynar bort i sinnesjukdom. Menar mina ärade kritiker att man först diktade en personifikation av skogen i kvinnogestalt och sedan lyckades tro på den så livligt att man förälskade sig i och hallucinerade kärleksäventyr med den skogspersonifikationen? Tanken är ytterligt absurd."(von Sydow 1941 29). 

Nej, menar von Sydow, föreställningen om skogsrået har uppkommit på samma sätt som de om succubi- och incubidemoner.

Bonden "var övertygad om den demoniska kvinnans verklighet men då det var just i skogen som hon höll till, slöt han att hon måste vara någon sorts skogsdemon: skogsnuvan, skogstippan, skogsfrun, skogsrået. Men att uppfatta henne som en personifikation av skogen, identisk med den, har aldrig fallit honom in. Och vad skulle bonden ha en sådan skogspersonifikation till? Så gott som allt som berättas om skogsrået,handlar om hennes förförelsekonster. Hon är som Leonard Rääf uttryckte sig 'skogens courtisane'. Om det hade gällt att personifiera skogen, skulle man säkert kommit till en annan bild av henne.Skogsråföreställningen måste emellertid alldeles utan föregående spekulationer uppstå efter de här omnämnda erotiska hallucinationerna i skogen" (von Sydow 1941 30) .

Men även von Sydow vet om att längre norrut i Sverige, i fäbodsområdet, dominerar inte de erotiska inslagen i berättelserna om skogsrån. Men det förklarar ha med andra typer av hallucinationer:

"I Dalarnas fäbodstrakter, där de unga flickorna får tillbringa hela betestiden fjärran från bygden borta på fäbodarna, framträder skogsrået, rånda, på ett helt annat sätt, Fäbodsjäntan kan plötsligt få höra vallåtar och klangen av koskällor, och hon ser kanske en flicka komma drivande en bostadshjord. Hon blir glad åt att få träffa en kamrat där borta i vildmarken och skyndar att möta henne, men plötsligt är allt försvunnet. Det var inte verklig boskap och en verklig flicka. Det hela var en expektanshallucination, men fäbojäntan tror, att vad hon sett och hört, var rånda med boskap. Att man talar om och tror på rånda, beror uteslutande på expektanshallucinationer av här nämnt slag, och det finns ej minsta anledning till att man på förhand skulle ha diktat och trott på rånda såsom en skogens personifikation innan några sådana erfarenheter kommit till stånd.Expektanshallucinationen är tillräcklig att framkalla råndatron på slutledningens väg. Vad man sett och hört, måste finnas till. Mänskor /sic/ och vanligt boskap var det inte, alltså var det rånda med sin boskap. En skogspersonifikation skulle även i detta fall tagit sig ut på ett helt annat sätt". (von Sydow 1941 31):

Det finns mycket som är märkligt i von Sydows argumentering. Han verkar helt obekant med fakta som presenteras i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition (Granberg 1935).

För det första kan förstås inte skogsrået, i motsats till succubi och incubi i medeltida tankevärld, ses som en "demon": Granberg (1935:143) påpekar att skogsrået inte kan karakteriseras som ett ont väsen. Han tar också upp exempel på hur skogsrået hjälper vid milan, och förebygger olyckshändelser (Granberg 1935:129) Anledningen till denna skillnad mellan skogsrået och succubi- eller incubidemoner är att von Sydow helt enkelt har fel: föreställningen om dessa entiteter kan inte förklaras ur erotiska fantasier. Föreställningar om demoner har en lång tradition inom kristenheten, medan föreställningar om rådare över naturen har en än längre historia i förkristna religioner.

Det är anmärkningsvärt att von Sydow aldrig ställer sig frågan varför både de varelser som enligt honom skapats som en förklaring till manliga jägares erotiska hallucinationer och de varelser som skapats som en förklaring till ensamma fäbodsflickors hallucinationer benämnts "rån". Hur kan det komma sig att två helt olika typer av hallucinationer av olika grupper av människor i olika delar av landet har smält samman till en gemensam föreställning om "skogsrån"? Och hur kan det komma sig att termen skogsrå saknar konnotationer till de påstådda hallucinatoriska förväntningarna? Den har vare sig erotiska konnotationer eller syftar på något som kan kopplas till fäbodsflickors förväntningar.

Granberg (1935: 213) redovisar ingen privat uppfattning utan ett allmänt koncensus när han påpekar att ordet "rå" syftar på order "rådande", i betydelsen "härskande" och redovisar ju också exempel på hur skogsrået härskar över åtminstone en del av skogens villebråd. (Granberg 1935:105) Hur sådana föreställningar ska ha kunnat utveckla från erotiska eller expektanshallucinationer går inte von Sydow närmare in på.

Inte heller diskuterar han de exempel Granberg (1935: 152) lägger fram om offer till skogsrået. Han vill inte heller diskutera det europeiska sammanhanget, d.v.s. det faktum att föreställningen om såväl kvinnliga som manliga skogsväsen är spridda över en stor del av Europa(Granberg 1935: 3 ff).

von Sydow ställer upp enkla motsatser: antingen förklarar hallucinationen föreställningen eller så förklarar föreställningen hallucinationen. Eftersom det sista enligt honom är uteslutet återstår endast att anta att de hallucinatoriska upplevelserna är den enda orsaken till föreställningen om skogsrået, liksom mardrömmen är den enda orsaken till föreställningen om maran, och munkars och nunnors erotiska drömmar är enda orsaken till föreställningar om succubi och incubi. Han verkar helt främmande för att tänka sig möjligheten att en underliggande föreställning (om exempelvis rån, demoner, eller hamnskiften) kan omformas på olika sätt i olika miljöer och tidsperioder. Erotiska drömmar/hallucinationer torde inte kunna förklara den komplexa skogsråföreställningen, med alla dess säregenheter. För att föreställa sig att en hallucinerad kvinnogestalt är ett "skogsrå" torde föreställningen om skogsrån redan ha existerat.

Och antagandet att denna föreställning i sin tur ursprungligen skulle ha orsakats av erotiska fantasier gör en rad element i råföreställningen, inklusive själva namnet, komplett obegripliga."

Referenser
Granberg, Gunnar, Skogsrået i yngre nordisk folktradition, Uppsala 1935
von Sydow, Carl Wilhelm, Gammal och ny traditionsforskning, Folkkultur 1/ 1941"

Vi kan alltså här se att 1941 var alla nyanseringar borta hos von Sydow. Hallucinationer blev en standardförklaring för att förstå ursprunget till det ena efter det andra av folktrons väsen.

Detta ledde till att folktron i sig i Sverige började ses som en märklig restkategori, som kopplades loss från religionshistorien och som i von Sydows efterföljd ofta (bort)förklarades med diverse amatörpsykologiska spekulationer.

Sexualitet mellan människor och skogsrån

//Det här är en text om sexuella relationer mellan människor och skogsrån, som jag lade fram på ett seminarium i religionshistoria våren 2006. Det var den sista längre text om skogsrån som jag presenterade på institutionen. De allra första styckena har berörts i andra texter som ligger här, men de som finns från och med rubriken ”Skogsråets paradoxala sexualitet” har inte diskuterats av mig på nätet förut.

/Kopplingen mellan skogsrån och sexualitet har överdrivits i den mesta litteraturen om ämnet. Utgångspunkten för dessa överdrifter kan vara grundsynen hos Carl Wilhelm von Sydow, som förklarade hela föreställningen som ett resultat av mäns erotiska hallucinationer. Den svenska bonden, enligt von Sydow,

"var övertygad om den demoniska kvinnans verklighet men då det var just i skogen som hon höll till, slöt han att hon måste vara någon sorts skogsdemon: skogsnuvan, skogstippan, skogsfrun, skogsrået. Men att uppfatta henne som en personifikation av skogen, identisk med den, har aldrig fallit honom in. Och vad skulle bonden ha en sådan skogspersonifikation till? Så gott som allt som berättas om skogsrået, handlar om hennes förförelsekonster. Hon är som Leonard Rääf uttryckte sig 'skogens courtisane'. Om det hade gällt att personifiera skogen, skulle man säkert kommit till en annan bild av henne. Skogsråföreställningen måste emellertid alldeles utan föregående spekulationer uppstå efter de här omnämnda erotiska hallucinationerna i skogen" (von Sydow 1941 30).

Denna starka betoning på de sexuella inslagen i skogsråföreställningen går igenom i mycket av litteraturen i ämnet. Jan-Öjvind Swahn (1964: 95ff) ger i sitt kapitel om skogsrån (benämnt ”Skogsrået – folktrons pinuppa”) i en populärt hållen bok om folktro 8 exempel på erotiska berättelser om skogsrån, men endast 6 där erotiska inslag saknas. Dvs. de erotiska berättelserna utgör ca 61 procent av urvalet. Egentligen är relationen i boken snarare 9-5 (69 procent erotiska berättelser) eftersom en av berättelserna utan erotiska inslag presenteras så at läsaren suggereras till att uppfatta även den berättelsen som erotisk.

Men även i Bengt af Klintbergs (2005: 93 ff) urval av berättelser om skogsrån är de erotiskt betonade berättelserna starkt representerade. Här är dock en majoritet av berättelserna av icke erotisk karaktär, närmare bestämt 9, medan 7 av dem (nära 44 procent) har erotisk karaktär

Jag har försökt uppskatta hur stor andel av berättelser med erotiska inslag som finns i samlingarna om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm. Även om siffrorna torde komma att modifieras en aning, (jag kan ha räknat fel ibland) är grundtendensen helt klar.
Av sammanlagt 3698 berättelser om skogsrån har endast ca 430 berättelser erotiska inslag. Och med berättelser med erotiska inslag menas här alla berättelser som har erotiska/sexuella inslag överhuvudtaget, inte endast de där dessa inslag är det dominerande inslaget i berättelsen. Det innebär att endast mellan 11 och 12 procent av berättelserna innehåller sexuella/erotiska element.
Sammantaget ger berättelserna en mångfacetterad bild av skogsråets egenskaper och verksamhet. Det finns ju bland annat berättelser om skogsrån som är goda och hjälpsamma, retsamma, om skogsrån som växer i höjden, om de som vakar över milan, de som lurar män, kvinnor och barn att gå vilse, osv.

Skogsrået framstår alltså som ett väsen, som, likt människan, har en rad olika verksamheter och egenskaper. Det finns ingenting i materialet som talar för att hon (eller i några enstaka fall han) är mer fixerad av sexualitet än den genomsnittliga människan...

Den starka överbetoningen av sexualitet i 1900-talets akademiska och populära litteratur om ämnet ger mer kunskaper om decenniets forsknings- och idéhistoriska intressen och fixeringar än om den folkliga skogsråföreställningen.

Skogsrå som succubi?
Med tanke på hans överbetoning av sexualiteten i sin syn på skogsrån är det helt logiskt att Carl Wilhelm von Sydow drog paralleller mellan skogsrån och medeltida föreställningar om sexuellt förföriska demoner. von Sydow jämför skogsråföreställningen med de incubi- och succubiföreställningar som var vanliga i medeltida kloster. von Sydow refererar till
”de egendomliga historier från medeltiden om klosterfolk – och även om andra – som i sina celler genom lyckta dörrar fick besök av älskarinnor eller älskare av mänskligt utseende men tydligen av övernaturlig art. Hur skulle de eljes /sic/ ha kunnat komma in genom lyckta dörrar och försvinna lika hemlighetsfullt som de kommit! Jag förmodar att vi är överens om att det ej var verklighet utan erotiska drömmar eller hallucinationer, framkallade av en könsdrift som inte lät sig undertrycka...Var det emedan resp. klosterfolk och andra på förhand trodde på dessa egendomliga väsen, som de fick sina hallucinationer? Eller var det inte helt enkelt deras köttsliga begär som på grund av deras osunda liv tillskapade de erotiska upplevelserna?... Hallucinationerna var det primära, deras tolkning såsom demonbesök och spekulationerna om dessa demoners rätta art var det sekundära” (von Sydow 1941 28f).

Problemet är här att erotiska drömmar har funnits i alla tider – men de har inte i alla tider tolkats som incubi- och succubidemoner. Föreställningen om dessa demoner har som en nödvändig bakgrund den kristna demonläran; utan den skulle den inte ha kunnat ha uppstå. Det betyder inte att de erotiska drömmarna orsakades av demonläran; men den läran skapar en ram som påverkar tolkningen av, och i viss mån kanske även innehållet i, drömmarna.

von Sydow tar sedan ett djärvt språng från medeltida demonläran till den sydsvenska föreställningen om skogsrån:
"Varför skulle det då vara orimligt att våra bönder inför alldeles likartade fenomen skulle göra liknande slutsatser? Man har många utförliga skildringar från olika trakter om hur en dräng i skogens ensamhet har träffat en vacker flicka och låtit sig lockas av henne, varefter han inte har kunnat låta bli att ständigt och jämt ge sig ut i skogen till henne igen, tills han tynar bort i sinnesjukdom." (von Sydow 1941:29)

Här argumenterar von Sydow alltså för att skogsråföreställningen uppstått på samma sätt som incubi- och succubiföreställningarna, genom hallucinationer.

Att skogsråföreställningen skulle ha uppkommit utifrån erotiska hallucinationer är en orimlig teori, som jag på andra ställen bemött. Dessutom strider den ju helt mot den ovan refererade statistiken. Men det utesluter ju inte i sig att de sexuella komponenterna skulle kunna ha inspirerats av, eller uppstått som parallella fenomen till, föreställningar om incubi och succubi

Men även detta ter sig lite problematiskt, om man ser på föreställningen om incubi och succubi. I den skrift som troligen haft det största betydelsen i utformandet av incubi- och succubiföreställningarna, Heinrich Kramers och James Sprengers Malleus Maleficarum från 1486, ges en bild av dessa entiteter som radikalt skiljer sig från skogsråföreställningen. För det första betonar dessa inkvisitorer att succubi- och incubídemonerna inte har någon sexuell lust, eftersom de är andliga väsen. De endast simulerar en sådan för att förföra människor och locka dem i fördärvet (Kramer/Sprenger 1948: 25). För det andra framhålls i samma arbete att dessa demoner vare sig är manliga eller kvinnliga; de tar endast det ena eller andra könets form beroende på om det är en man eller kvinna de önskar förföra. (Kramer/Sprenger 1948 26). Överhuvudtaget ger detta författarpar en bild av iskallt kalkylerande väsen, som styrs endast av sin önskan att fördärva så många människor som möjligt. I motsats till detta framställs skogsrån som väsen med en ganska så stark sexualitet (ett av de vanligaste uttrycken i folkminnesanteckningarna är ”karltokig”), som helt saknar det planerande manipulativa demoniska draget hos succubi och incubi.

Möte med jättinnor
Ett helt annat, och betydligt mer seriöst, försök att finna en parallell till skogsråns sexualitet finner vi hos Lotte Motz (1993. 59 ff). Hon tar som sin utgångspunkt berättelser i isländska sagor om män, som ger sig in på sexuella relationer med kvinnliga övernaturliga entiteter, som lever i grottor, som omväxlande kallas för ”jättinnor” och ”troll”. Motz (1993: 61 ff) beskriver den inre strukturen i dessa berättelser, där huvudpersoner oftast utsätts för faror och strapatser, i form av såväl hot från naturens makter, som storm, regn och extrem kyla, som angrepp från fiender. Efter att ha klarat av dessa faror, och visat prov på hjälteegenskaper, möter mannen den övernaturliga kvinnliga entiteten, och inleder ofta ett förhållande med henne. I relationen med henne får mannen ofta kunskaper, och ibland materiella gåvor. I slutändan återvänder han alltid hem, berikad av denna relation. Eller med Lotte Motz ord:
”The encounter with the woman in the cave...has added a new dimension to his life. He has won a love relation, a helping power, precious gifts or a bride” (Motz 1993: 63)

Efter att ha analyserat hur dessa berättelser kopplar jättinnorna/trollen till naturen jämför hon sedan (Motz 1993: 69) med föreställningarna om rådare över naturen och finner klara paralleller. Hon exemplifierar med olika väsen från europeisk folktro, som det svenska skogsrået, den danska ellepigen och norska huldran. Hon argumenterar för att de isländska sagornas jättinnor/trollkvinnor är besläktade med dessa folktroväsen.

Även H.R. Ellis Davidson (1988: 113 ff) tar upp erotiska kontakter mellan män och övernaturliga kvinnliga entiteter, i det här fallet hämtar från keltiskt material. I parallellvärlden Tuatha De i Irland ansågs det råda frihet från tidens tyranni, och de väsen som levde där beskrevs leva utan sorg, utan åldrande och död. I flera fall beskrivs här hur kvinnor från denna värld kommer över till vår värld, och lockar över män till deras parallellvärld. De vistas där ofta en lång tid i en närmast paradisisk tillvaro, och när de återvänder har ofta en än längre tid, ibland flera mansåldrar, förflutit i vår värld.
Mellanställning

Det är en stor skillnad mellan de manipulativa demoner som beskrivs i Malleus Maleficarum och de närmast romantiska germanska och keltiska berättelserna som refereras av Motz och Davidson. Under förkristen tid var tanken på sexuella relationer mellan människor och övernaturliga entiteter ofta beskrivna med positiva förtecken. I en kristen kontext är detta otänkbart; övernaturliga väsen som har sexuella relationer med människor är med nödvändighet demoniska, och deras syfte är med nödvändighet att föreleda och förstöra.

Om man jämför dessa två typer av berättelser befinner sig den svenska skogsråföreställningen i någon form av mellanställning. I motsats till de medeltida incubi och succubi hade skogsrån en egen sexualitet. De kunde inte heller byta mellan kvinnliga och manliga uppenbarelser. De var inga kallt kalkylerande demoner utan framsälls med mänskliga känslor. De kan visa tillgivenhet och självuppoffring – men också ilska och sorg. Å andra sidan skildras sexuellt umgänge med skogsrån ytterst sällan som något positivt. Det finns nästan alltid ett underförstått avståndstagande i botten av berättelserna. De skildringar som Lotte Motz och Ellis Davidsson refererar ligger mycket långt från skildringar av skogsrån i svenska folkminnesarkiv.

Det verkar sannolikt att en ursprunglig föreställningsvärld, som liknar den som beskrivs hos Motz och Davidson, gradvis förändrades under påverkan från den kristna kyrkan – i synnerhet efter reformationen på 1500-talet. Därför avspeglar folktrons berättelser en föreställning, som innehåller element av såväl förkristna, positivt hållna beskrivningar, och kristen demonlära. I praktiken har demonläran sällan slagit igenom i de konkreta beskrivningarna, men i desto högre grad i de underliggande värderingarna i berättelserna. .

Däremot är det klart att det för det mesta även här handlar om sexuella relationer mellan just män och just kvinnliga övernaturliga väsen. De sexuella kontakter mellan skogsrån och människor som finns beskrivna i folkloristiska uppteckningar handlar nästan alltid om relationen mellan kvinnliga skogsrån och män från människosläktet. Sammanlagt finns i folkminnesarkivets i Stockholm omkring 430 anteckningar om sexuella kontakter mellan människor och skogsrån endast 12 exempel på manliga rån som försöker förföra kvinnor. Av dessa handlar 6 om ”råndapojken” i Dalarna och 1 om ”råndagubben” i samma landskap. 1 handlar om hur skogmannen i Skåne förför en kvinna. . Från resten av landet finns det sammanlagt 4 berättelser om hur manliga skogsrån förför kvinnor. Förutom dessa finns det 2 berättelser om hur skogmannen i Skåne av svartsjuka fysiskt attackerar skogsnuvans (det lokala namnet på skogsrået) älskare

Skogsråets paradoxala sexualitet
I själva verket är sexualiteten hos skogsrån, som den beskrivs i folkloristiska uppteckningar, något av en paradox. Om man bortser från sydligaste Sverige är skogsrån i sig praktiskt taget alltid kvinnliga solitära väsen. I sydligaste Sverige, framförallt i Skåne och Blekinge, existerar skogmannen, som ofta är gift med skogsnuvan men som i motsats till henne mera sällan verkar rikta sin sexualitet mot människor. I Dalarna finns några fall av berättelser om råndapojken, skogsråets son. Men med några få undantag existerar det i det ”mellanområde” som ligger norr om Skåne och söder om fäbodgränsen inga manliga skogsrån. Skogsrån är kvinnliga väsen, som har en sexualitet. Eftersom det i praktiken inte finns några manliga skogsrån är de tvungna att rikta denna mot männen i människosläktet.

De flesta folkminnesanteckningar ställer inte frågan om det paradoxala och egendomliga i dessa sexuella relationer. Skogsrån och deras sexualitet tas för givna. Diskussioner om ”hur?” och ”varför?” förekommer nästan aldrig. Det finns dock undantag. I en anteckning från Boda socken i Dalarna finns följande diskussion om skogsrå och sexualitet.:
"För sitt släktes bestånd var råndan hänvisad att uppsöka och sammanträffa med ensamma män, vilka hon stundom lyckades bedåra och förföra. Hennes avkomma, huldrorna, vore nämligen alla av kvinnligt kön. Hon kunde då stundom uppträda i skepnad av en fin herrskapsmadam, och var ytterst bedårande och förförisk och oemotståndlig att skåda. Om mannen då glömde sig och svarade på hennes tilltal, eller eljest på något sätt lät visa att hon hade behagat mannen, var han hennes. Var han emellertid vaksam nog och inte svarade på hennes tilltal utan anade oråd, så fann man att en svans stack fram under hennes kjolkant. Så fort hon anade att man upptäckt det, vilket hon var mycket mån om att i det längsta dölja, så försvann hon lika hastigt som hon uppträtt." (EU 14193)

Det är lite egendomligt att denna anteckning kommer från Dalarna, då det just i detta landskap ju finns flera berättelser om ”råndapojken”, skogsråets son.
Denna anteckning är dock ett undantag, det enda försök jag sett att försöka finna en förklaring till skogsråets märkliga sexualitet.

Det paradoxala i själva situationen förstärks av att inställningen till sexuella relationer med skogsrån är i det närmaste entydigt negativ. Detta gör sådana relationer problematiska. Även om folkminnesanteckningarna inte är entydiga är ett kraftfullt avvisande den inställning som nästan alltid rekommenderas inför sexuella inviter från skogsråets sida. Ett kraftigt avvisande beskrivs som hederligt, ”manligt” och tillika ”kristet”. I motsats till detta framställs ett accepterande ofta som ett tecken på karaktärssvaghet eller en allmänt suspekt personlighet..

Avvisande
I Stockholms folkminnesarkiv finns 16 exempel på hur en man redan inledningsvis hårt avvisar skogsråets närmande Att avvisa skogsrået redan i inledningsstadiet var ganska ofarligt. Skogsrået hämnades ofta på de som bröt en redan startad relation – men de som avvisar från början drabbas sällan av något ont.

I vad som skulle kunna vara ett memorat, från Västmanland, upptecknat så sent som 1948, om ett sådant avvisande, beskrivs ett sådant avvisande:
”en mörk höstkväll när han avslutat sitt arbete vid milan för kvällen gick han in i kolkojan till vila för natten. Det dröjde ej länge, förrän det knackade på dörren. Han brydde sig ej vidare om det men när så knackningarna upprepades ännu kraftigare, gick han ut för att höra, vad som stod på. Där stod en skön kvinna och så bleve båda stående och betraktade varandra. Till slut sade kolaren med barsk röst (kanske inte utan övervinnelse) ’gå härifrån, jag vill inte ha nåt sällskap av er’. Med dröjande steg vände då den besökande tillbaka och försvann in i mörkrets dunkel” ( EU 40138)

I några få fall finns dock berättelser om att de som inledningsvis avvisar skogsrået kan råka illa ut. Det handlar vanligtvis om vilsegång. Skogsrået påträffas av naturliga skäl oftast i skogen, det är ju råets eget territorium. Därför kan det hända att den som avvisar ett närmande från råets sida villar bort sig, som i denna berättelse från Skåne
” vid ett tillfälle skulle en dräng från Bräknahult besöka sin fästmö, som tjänade på ett ställe i socknen. Det var brått med arbetet, och det blev sent innan drängen blev ledig. Han skulle över en bäck och när han kom på spången till denna brast denna., så att pojken plumsade i. Strax därefter uppenbarade sig en fin och förnäm kvinna, hjälpte honom upp ur det våta elementet, och bad honom stanna hos henne. Hon var så angelägen om sällskap . Han blev så rörd av all denna vänlighet och famnade henne om livet. Då märkte han att hon var ihålig som ett baktråg på ryggen. Han förstod vem det var och sköt henne åter med en ed från sig. Men fästmön råkade han inte den aftonen, ty han fick gå i skogen hela natten utan att hitta ur denna” (Hammarstedtska arkivet, Pehr Jansons samlingar)

Per Edvin Sköld berättar i ”Blekingesägner” om en annan man, som träffar en flicka i skogen, När han bryskt avvisar hennes närmanden tappar han helt begreppet om var han är:
”Han gick vidare men kom aldrig fram till någon väg. Däremot såg han nu hus vid hus, och vackra trädgårdar. som i ett litet villasamhälle. Han hade aldrig sett detta samhälle förut och kunde inte begripa var han hade kommit. Han satte sig att vila, och just som han satt där, kom han att tänka på att den som lockades vilse av skogsnuvan, bara kan vända något för att hitta rätt igen".
Han vände tröjan och insåg var han befann sig: "På ett litet stycke som man kan gå på tre kvart hade han gått sex timmar”...”Han har aldrig velat gå den vägen mera, sedan solen gått ned".

Vilsegång är endast undantagsvis koppat till sexuella episoder. Det här var ett undantag, liksom en annan berättelse om hur skogsrået förför mannen med enda syfte att få honom att gå vilse!
Avvisande av skogsrån beskrivs ofta som ett försvar av normaliteten och sundheten, som till exempel i denna anteckning från Gästrikland: ”vistades mycket i skogen... en fin fröken kom och frågade om han inte ville ha na, men han svarade att han ville ha en riktig bonnkvinna till jänta” ( Ulma 17035)

Ibland ter sig det riktigt militant, som denna anteckning från Småland:,
”... Han slog psalmboken i sitt knä. Och sa att om hon än hade så många djävlar som fanns i helvetet med sig skulle han inte bli förledd” (C. Fredriksson, Värnamo hembygdsföreningen årsskrift, 1929) .
Hänvisningen till djävlar påminner om att en vanlig etiologisk förklaring till skogsråns ursprung i folkminnesanteckningarna är att de är fallna änglar, som störtats ned från himlen. Detta är uppenbart ett resultat av kyrkans undervisning, framfört exempelvis i Svebilius katekes, och sätter inte många spår i beskrivningen av dessa väsens karaktär.

Om ett kraftfullt avvisande rekommenderas i folktron, är det uppenbart att skogsrået för att kringgå motståndet från människors sida måste använda sig av olika strategier . En av dessa strategier som beskrivs är bedrägeriet, Bedrägeriet kan ta sig olika former, ett av de grövsta är att förvända synen på mannen så att han tror att rået är hans hustru eller fästmö. Denna strategi finns beskriven i 17 berättelser i folkminnesarkivet i Stockholm. Som i detta exempel från Småland: :
”En annan sägen förtäljer om en man, som även han var i skogen och högg famnved. Varje dag kom skogsnuvan med mat till honom och då alltid i skepnad av hans hustru, vilket gjorde att mannen inte misstänkte någonting. En dag hände det sig likväl ej bättre än att strax efter att skogsnuvan avlägsnat sig, hans hustru kommer på besök och hade middagsmat med sig till honom. ’Du har ju alldeles nyss varit här?’ säger mannen. ’Varför kommer du tillbaka igen?’. Hustrun sade sig icke varit där förut med någon mat och nu förstod mannen att det varit skogsnuvan, som varit framme och spelat honom spratt.” (EU 3187. SoM sid. 293)

Denna typ av bedrägeri finns även beskriven i ett av de ytterst fåtal fall i Mellansverige, från Värmland, där rået är en man: ,.
”Han var i skogen och skötte kolmilan. Hustrun skulle bära mat till honom på bestämda tider. En dag mötte hon mannen långt innan hon kom fram till stället där hon skulle träffa honom. När hon på nytt träffade mannen, var han mycket arg, och frågade varför hon inte kommit tidigare. Hon sa att hon nyligen gett honom mat, fast på ett annat ställe. Båda förstod efter ett tag att det var råt som hustrun första gången träffade i skogen. Kolarhustrun blev havande mer råt.” (J. A Lundall, Sv. Landsmål och svenskt folkliv. 1905 – 35)

Nu leder den typen av bedrägerier nästan aldrig till långvariga förhållanden. Bedrägeriet upptäcks snart, och därmed upphör praktiskt taget alltid förhållandet. Ett så grovt bedrägeri är inte i folktron en effektiv strategi från råets sida att inleda ett långvarigt förhållande. Därmed kan ett mer allmänt bedrägeri, där mannen hålls okunnig om att skogsrået är den hon är, och tror att hon är en vanlig kvinna, vara mer effektiv. Men när väl ett förhållande inletts, är det svårt för mannen att bryta det. 

Dels har rået en mycket strak attraktionskraft, dels använder hon sig ofta rent magiska förmågor för att binda mannen. Dessutom kan hon ge materiella fördelar, som försvinner när mannen bryter förhållandet.

Tibatsägnen
Folktron beskriver olika typer av metoder som kan vara till hjälp om en man är fast i ett förhållande till ett skogsrå. Det bäst verkande, och dessutom det minst brutala, är det som beskrivs i den sägentyp som kallas ”tibastsägnen”. Det är den vanligaste metoden i folkminnesarkivets anteckningar, och förekommer där i minst 75 berättelser.

Den går vanligen ut på att mannens hustru, eller någon annan inblandad person, frågar rået självt om råd. Ett av de vanligaste sätten brukar vara att fråga om vad man ska göra om ens
tjur inte låter grannens kor vara ifred. Skogsrået går praktiskt taget alltid i fällan, och besvarar frågan med att det bästa är att ge tjuren tibast och vänderot. Hustrun ger sedan sin man detta, och hans intresse för rået upphör genast. Historien brukar sluta med att skogsrået beklagar sig och utstöter ”Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot”.

En närmast klassisk version av denna sägen följer här:
”I byn bodde en bonde, som hette Truls. Han var i vanliga fall en duktig och arbetsam karl. Men så började han bli orolig och tycktes ej trivas i hemmet, utan drev omkring på bygator och stigar. Hustrun kunde ej förstå, vad som fattades honom, men beslöt att i hemlighet söka få reda på vad det var. Hon följde därför i smyg efter när Truls gav sig ut på en av sina vanliga utflykter. Om en stund får hon se honom på en gärdesväg i full fart med att slå trill . till synes ensam. Men när Truls skickade i väg trillan var det någon osynlig som motade den och skickade den tillbaka. ’Åhå’ tänkte hustrun, det är skogsrån som lockar ifrån mig min man”. Hon vände åter till hemmet och när mannen kom hem listade hon ut hur man bär sig åt för att få syn på skogsrån. Hon går ut i skogen får se henne och frågar: ’Hur ska man bota den tjur som inte vill hålla sig hemma utan går över till grannens kor?’
Skogsrån svarar endast: ’Tibast och vänderot.’ – Hustrun går hem, lagar till en dekokt på dessa örter och ger sin man. Därefter blir han som förr, glömmer skogsrån och håller sig hemma. Men ibland om nätterna kunde vindens sus blandas med skogsråns snyftning,. Då hon klagande bad: ’Truls kom ut, Truls kom ut!’
Men ingen Truls kom. Då ilsknade skogsrån till och fräste: ’Tibast och vänderot, tvi mej, som sa ́dej bot’ (EU 302. Lekar, leksaker och spel, band 2, s. 345, Uppt. 1928)

Ibland kan tibast och vänderot ersättas med andra ingredienser, och en vis gumma tillfrågas istället för skogsrået, som i denna berättelse från Dalsland:

”Det var ett fruntimmer, som beklagade sig för en klok gumma över att en tjur inte stannade hemma utan sprang åt skogen på kvällarna. Då lärde den kloka gumman henne att koka salt och malt och seselerot och ge honom. Emellertid var det inte någon tjur, som sprang bort, utan gubben. Men det ville inte käringen tala om. Hon kokade nu enligt anvisningen och gav gubben. Sedan stannade han hemma. Då sprang skogsrån i skogen och sjöng: Salt och malt och seselerot skam ta den som dej lärde bot.”

(Hembygden 1923, Folkminne från Håbel, sid. 19).

Berättelsen finns även i några varianter från Dalarna, med råndapojken i skogsråets ställe:
”Rådand-pojken ville gifta sig med ung vallkulla, lyckades förvända ögonen på henne, hon ville ha honom. Mamman frågade skogsrået, rådand-pojkens mor, hur hon skulle bära sig åt med en kviga, som inte fick vara i fred för ’rådandoxen’. Hon fick rådet att blanda tibast och vänderot i kvigans mat. Gumman blandade i flickans mat istället, och flickan fick upp ögonen. När sedan mamman träffar skogsråets mor var hon riktigt ond och sade: ’tibast och vänderot, tvi mig, som rådde dig denna bot’.” (ULMA 2590: 6 B. Lundén,)

Tibast/vänderot är ett medel som är ovanligt oproblematiskt. Det verkar med en nästan hundraprocentig effektvitet, metoden leder nästan aldrig till att skogsrået hämnas, och det leder dessutom inte till etiska dilemman. Skogsrået skadas inte, inget våld förekommer.

Själv-sägnen
De flesta andra metoder som beskrivs är mer brutala. De innefattar ofta brukande av våld, eller dödande av skogsrået. En av de mer sällsynta sägnerna i detta sammanhang, är den så kallade själv-sägen. Den har sina rötter långt tillbaka i historien, och har likheter med berättelsen om Odysseus kamp mot cyklopen i Odysséen (af Klintberg 2005: 8). Den finns dock endast representerad i 3 berättelser i anknytning till skogsråets försök till sexuell förförelse vid Stockholms folkminnearkiv. Där använder den förförde mannen våld, och har redan i förväg förberett sig så att skogsrået inte kan få någon hjälp från andra naturväsen:. Som i denna berättelse från Värmland:
”Det var en kolare som hette Sjul. Han kolade i skogarna, då skogsråa kom till honom och gjorde sig te. Hon fråga, vad han hette och Sjul sa sitt namn. Då skogsråa blev för närgången, då ho ville göra sig te för honom, så slog han henne, med de hjälpte inte, utta han tok a brände henne, så ho skrek och sprang sin väg. Då mötte ho Todil som frågade vad som va å färde. Hon skrek ’Sjul ha slagit mig och Sjul ha brännet mig’. Då sa de andra trollen ’då har du ingen att förebrå eftersom du Sjul ha gjort det’ (Turesson Värmländska kulturtraditioner sid 180 1960).

Att skjuta ett skogsrå
Än mer brutala är en serie av berättelser om att döda skogsrået. Det finns huvudsakligen två sätt att göra detta. Det första är att skjuta skogsrået. Denna variant finns representerad i 16 berättelser vid folkminnesarkivet i Stockholm. Det är inte så enkelt, eftersom skogsrået har magiska krafter, och är ett övernaturligt väsen i sig. Vanliga skott biter ofta inte på rået, och det är då nödvändigt med olika magiska medel eller knep för att lyckas med det:
”Det var en dräng i Värnafäs, som var bekant med skogsnuvan. Han gick dräng hos en bonde på andra sidan skogen. En kväll sa han ’vill ni gå med till skogen, får ni se min fästepige’. Vi gick till ett torp, och där kom hon och mötte honom. Men han ledsna sen. Han fråga bonden vad han skulle göra om han ville slippa henne. – fick svaret - skjut, men hon måste ladda bössan...
-Rået frågade var de skulle gå. – Vi ska gå ut och skjuta, men du kan väl ladda bössan. – Ja, det kunde hon väl. Så sköt han henne. Det var väl bara slem som blev kvar. Men om han hade laddat, hade han inte kunnat skjuta henne” (Hammarstedtska arkivet, Övernaturliga väsen, Louise Hagberg, 1926).

Förutom att be rået ladda bössan, finns det andra medel. I en anteckning från Dalsland berättas om en man som skogsrået fått makt över. Hans hustru ogillar förhållandet och mannen skjuter till sist rået med en ”guldring som varit med i en vigselförrättning tre gånger” (Hembygden 1922, Dalslands hembygdsförening, s. 37) .

I dessa två berättelser beskrivs mordet utan samvetsbetänkligheter. Männen drabbas inte heller av några efterräkningar.

I många berättelser finns det dock ett implicit, men ibland även explicit moraliskt dilemma avspeglat i berättelserna. Trots demoniseringen av rået, tar berättelserna ibland ett moraliskt avståndstagande från metoden. I en berättelse fördöms handlingen helt, och det talas om "jägarens sveksamhet och mordlust". I många andra fall saknas ett öppet avståndstagande, men berättelserna om de straff som drabbar mannen efteråt fungerar ändå avskräckande. . Ofta blir mannen, sjuk, och förlorar dessutom sin jaktlycka. Ett exempel från Blekinge, där mordförsöket inte lyckas, och där dessutom mannen drabbas hårt efteråt. :
”En gång var det en jägare i Sillhövda sn som råkade i konflikt med skogsnuvan. Han mötte en dag ute i skogen en mycket vacker kvinna. De kommo i samspråk med varandra, och stämde möte till en annan dag. När det så hade fått gå en tid, tyckte dock jägaren, att flickan uppförde sig på ett konstigt sätt. Hon ville aldrig säga vem hon var, och allt sedan han första gången träffat henne, hade han haft en mycket god jaktlycka. Han började fatta misstankar och beslöt att pröva hennes identitet. När han nästa gång träffade henne, höjde han hastigt bössan och avsköt två skott. Med ens var den vackra flickan borta och ett hest skratt hördes inifrån skogen, alltmer avlägset. För jägaren avlöpte det dock inte så lätt. Han var knappast hemkommen, förrän han insjuknar och blev sedan länge bunden vid sängen. När han sent omsider åter blev frisk och gick på jakt var hans jaktlycka som bortblåst. Det var mycket sällan han lyckades fälla något villebråd”.
(LUF s. 27, uppt. 1923 av Allan Ande4rsson, Rödeby)

Mannen kan också bli tokig:
”En f.d. arbetskamrat till mig, en gammal man vid namn Andersson, som nu knackar sten för Norrköpings räkning, berättade mig, att en knekt var god vän med skogsrået, och fick alltid en fågel, då han sköt ett skott. Men slutligen, då skogsrået vill bli intim med knekten, så tröttnade han och sköt på skogsrået. Hur det gick visste ej folk, men knekten blev lite tokig efteråt.”
(Folkminnen från Östergötland, Östgöten 29/11 1921)

I många fall dör mannen efteråt:
”En gubbe hade ont av skogsråa. Om det så var själva julafton och hon kom och kallade, så måste han gå ut. Emellertid så mötte han en gång en käring, och hon lärde honom hur han skulle ladda för att skjuta skogsrån. Han kilade in en vigselring., som varit under vigsel tre gånger, och av annat silver, som hade varit stulet tre gånger. Så kamma han sig och tvättade sig väl och bet i en lök. så gick han för att skjuta skogsrået. Han mötte henne .
’Det går inte för dig att skjuta mig idag’ sade hon, men han sköt och hon föll. Och så hörde han, att hon skrek så styggt. När de sen gick och såg efter låg skelettet där. Gubben var aldrig bra efter den dagen. Han kunde aldrig lämna sängen, och det dröjde inte länge, förrän han dog.” .(C-M Bergstrand, Dalslandssägner , 1951. s. 54)

Att döda hela familjen
Brutaliteten skärps ytterligare i en annan typ av berättelse, som finns representerade i 16 fall vid Stockholms folkminnesarkiv. . I dessa är förutsättningen att mannen (vanligtvis en kolare) har barn med rået. Dessa förhållanden beskrivs vanligtvis som långvariga och harmoniska, ända till dess mannen tröttnar, eller i några fall upptäcker att rået är just ett skogsrå. Här är metoden att lura ut skogsrået och de gemensamma barnen på isen, för att låta det drunkna, eller låta vargarna äta upp det. (Skogsrået anses ha kontroll över skogens djur, men vargarna är ett anmärkningsvärt undantag. De beskrivs vanligtvis som fientliga mot rået). Även här finns berättelser som slutar med att mannen gör sig av med rå och barn , utan att sedan drabbas. Men vanligt är dock att mannen själv drabbas hårt efter de kallblodiga morden: Döden blir ofta resultatet, som i denna berättelse från Uppland:
”En kolare var ihop med skogsfrun. Och hade barn med henne. Han hade lovat att gifta sig, ville inte gifta sig med ett troll. Han fick hjälp av en gubbe, som visste, mer än andra. När han skulle hämta henne och ungarna så kom en hög vargar och flög på dom. ’Tore hjälp mig annars ska loppor och löss äta upp dig.’ Tore lät vargarna hållas. Sen kom loppor och löss och åt upp honom.” Elias Grip, Några bidrag till kännedom om svenskt allmogeliv, 1917

Det implicita moraliska dilemmat blir ganska uppenbart i en underavdelning av dessa berättelser, berättelsen om Snorvipa. Snorvipa är namnet på det yngsta av de barn som mannen har gemensamt med rået. I dessa berättelser vädjar rået till mannen att åtminstone rädda Snorvipa, en vädjan som alltid avvisas. Här ett exempel från Västmanland:
”Från Linde socken berättas att de va en kolardräng som låg i skogen och kola... . En kväll, kom det ett snyggt fruntimmer i te ́n å prata män. Ho sa ho va nykommer på trakta å skulle ta Stripa, men hitta inte vägen dit. Ho va lättsam (glatt humör) å rar å han tyckte, åt ́na att ho kunne stanna kvar hos honom, å stöka åt ́n, å hjälpa me milere, . Å hu stanna hos ́n i tre år å fick tre barn mä ́n å den minsta va en flicka å den kalla ho Snorvipa. Men han hade måst lova henne, att när han hade vart borta å kom, skulle ha först slå i en tall, so ho peka ut åtén å ha skulle slå tre slag i talla.”.
När han glömde göra detta lyftes hans ögon och han såg att det var skogsrået.:
”Han var alldeles förskräckt, när han förstod, att dä va råhanda han levt ihop med. Män te henne sa han inget, utan vände om å gick te en gammal lappgubbe å tal om för honom, hur de va ställt för ́n.... Han sa åt ́na att de skulle åka bort å satte henne å barna i skrinda, men själv re han på hästen. Då han kom mitt på sjön (Råsvalen) kom dä sju vita vargar fram på isen. Då ho så dä å va han tänkt gör, ba ho för sig själv och barna, om du inte har förbarmande må mej å de andra, så ha åtminstone förbarmande mä lilla Snorvipa”’
Han bevekas inte, och både rået och alla barnen äts upp av vargarna
(ULMA 4008, sid 1, Uppt. 1932 sagesman född 1837).

Samtidigt bör det noteras att det finns flera berättelser om hur barn mellan män och skogsrån överlever och växer upp. Sammanlagt finns 12 sådana berättelser i Stockholm folkminnesarkiv. I några fall fås mannen att ta över vårdnaden om barnet om barnen/barnet. Som till exempel i denna berättelse från Västergötland.
”De gamla kolarna fick besök av skogsfrua. Hon var vacker framtill men ihålig bak. En hade gett sig iväg men med henne. När han gick, tog hon yxan ifrån honom. Ett par år senare kom hon till honom igen i skogen, och då hade hon en pojk med sig. Den fick han behålla. Han var så förfärligt stark, den pojken, men han åt lika mycket som fem eller sex karlar. Det blev visst inte bra till slutet.”
(C-M Bergstrand, Gammalt från Kind, 3)

Skogsrået dödar
I relationen mellan skogsrået och de män hon förfört, är det vanligtvis männen som står för våldet. Samtidigt finns det i folkminnesarkivet 15 berättelser, om att skogsrået dödar män, som de har förfört eller sökt förföra, utan att själv ha blivit angripet först. Det finns här två typer av scenarier. Dels de när skogsrået dödar av svartsjuka, antingen för att mannen vill lämna henne i störta allmänhet eller där han tänker gifta sig med en mänsklig kvinna. Ett annat är att skogsrået dödar mannen utan synbarlig orsak. Ett exempel på det senare är denna gåtfulla berättelse från Västergötland:
”Det var en ung man vid namn Ture, som var så intresserad av jakten att han lovade bort sig för att få god jaktlycka. Han lär ha haft särskilt god tur, bättre än någon annan. Men åren gick och dagen för den överenskomna tiden närmade sig. Lite var lade märke till att Ture var lite tankspridd och orolig, men inte sade han något, och ingen kom sig för att fråga honom om orsaken. Så en dag tog Ture sin bössa och gick till skogen, men mot vanligheten dröjde han till fram på eftermiddagen. Då blir det väl bättre, bara han kommer ut i skog och mark, tänkte de hemmavarande. En stund senare kom en kvinna och frågade efter Ture. Ingen kunde förstå vad det var för kvinna, men man lade märke till att hon var ovanligt vacker och att hon var bättre klädd än någon annan där på orten. När kvinnan fått besked om att Ture gått till skogs för att jaga, avlägsnade hon sig utan att yppa i vad syfte hon sökte honom.
Kvällen kom, men ingen Ture hördes av. Då anade man oråd. Nästa dag gick man ut för att söka efter honom, och då fann man Tures döda kropp liggande på en mosse, och där fick han sin grav”. (Kulturbilder från västsvensk skogsbyggd, 1961, s. 208)

I Skåne finns skogmannen, som en ofta svartsjuk partner till skogsnuvan/skogsfrun. Han dödar ibland av svartsjuka de män som haft förhållanden med henne:
”Skogsfrun lockade en herreman från Dybeck gård i Vemmenhög, ut i skogen. Man letade efter honom, och han fanns liggande mållös och med kläderna i ordning i ett snår. Det antogs att skogsmannen av svartsjuka, tilltygade honom så, och att detta var anledningen till att han senare dog” (Svenska sagor och sägner, Eva Wigström/Stina Stenklo, sid. 13).

Vilka män dras till skogsrået?
Medan folktron, trots kyrkans förkunnelse, inte verkar ta avstånd från samröre med skogsrået i sig, betraktas sexuella relationer med det som suspekta. Att vara oartig mot skogsrået beskrivs i berättelserna som något negativt laddat, och beteendet leder praktiskt taget alltid till att människan bestraffas. Att ta hjälp av skogsrået vid milan, som jägare eller som vallkulla, brukar inte fördömas, så länge som det inte finns en sexuell relation. Men när relationen blir sexuell är avståndstagandet ofta mycket tydligt. Man får intrycket att det ses som ett gränsöverskridande , ett passerande av artgränser, liksom tidelag.

Därför är det inte förvånande att en av de kategorier av män som beskrivs i berättelserna framställs 
som egendomliga, moraliskt depraverade. Ett exempel är denna berättelse från, Västmanland, om ”Troll-Ludvig”.
”Troll-Ludvig var en ful fisk. En gång när Oppegårds-gubben gick upp till kolning fick han se Troll-Ludvig bland dom andra ungdomarna i en lövhage. Gubben sa ingenting, men när han kom upp till kolningen och gick in i kojan, fick han se en stor uv, som flaxade flera gånger. Så fick han se ett naket fruntimmer, som låg på britsen. Det var rådande själv. Gubben gick ut, och då fick han höra hur Troll-Ludvig gick omkring ner i Backen och visslade, och då förstod han vem det var, som skaffat dit rådande.”
(EU 18338, som s. 1003 13/ 6 38).

Om Troll-Ludvig framställs som på något sätt degenererad, finns det andra grupper vars intresse av skogsrået mer framställs som ett rationellt egenintresse. Dit hör framförallt jägare och kolare. Bland jägarna finns ovanligt många berättelser om dem som inte avbryter sina relationer, utan fortsätter att umgås med rået. De blir framgångsrika, och framställs inte som vare sig depraverade eller ”konstiga”.
Ett av de mest anmärkningsvärda exemplen på detta är ett memorat från Uppland från 1950.
”Min far låg mycket i kolskogen på vintrarna och han vänslades och hölls med skogsfrun så han alltid hade tur i skogen ... så det var bara att gå in efter bössan . . Han ville ej erkänna att han hölls med skogsfrun men det visste ju alla i alla fall att han gjorde”. (EU 43216, Tro och sed 2 Erica Edin, född 1855. Uppt. 1950)
Memorat om sexuella förhållanden mellan människor och rån är annars ovanliga, men här berättar dottern att ”alla” visste att han hölls med skogsrået....

En udda berättelse från Medelpad beskriver hur en piga upptäcker husbondens förhållande mer rået. Han förklarar sig inför henne:
”På morgonen frågade pigan husbonden vad de var för fruntimmersbesök han haft på natten. ’Tyst nu med det där’ sade han, ’för idag kommer jag att få mig ett stort vilt.’ Om en stund kom där en stor björn. Och lade sig på en jordfast sten framför ladan. Så att gubben fick skjuta den utan besvär. ’Ser du’ sa han, ’det där sänglaget hade jag allt betalt för’. Det var förstås skogsrået, han legat ilag med, ha de gamla sagt. Men länge är det nog, sedan detta inträffade.” (Hammarstedtska arkivet övernaturliga väsen, 1912)

Erotik
I berättelserna om sexuella kontakter med skogsrån är det sällsynt att det erotiska motivet särskilt betonas. Mannens dragning till rået beskrivs på ett opersonligt sätt, som ett resultat av ett magiskt tvång, en förbannelse, materiell egennytta eller rädsla för att säga nej. Ofta är det dock en erotisk dragning underförstådd men berättelserna behandlar den lakoniskt, i förbigående. Det finns dock några få undantag, (jag uppskattar det till endast 9 i Stockholms folkminnesarkiv) - till exempel detta från Dalarna:
”..... Då brasan brunnit ned...halvskumt... nära nog mörkt... fick han se en kvinnoskepnad helt ljudlöst komma in genom dörren. Hon var fin som en herrskapsdam, fager i ansiktet och fyllig i barmen, så vitt som Sammil kunde se. Och inte gjorde hon något väsen av sig utan stod där vid dörren och såg då outsägligt milt och trånande på Sammil. Men då Sammil inte gjorde nåt, gjorde hon ett par förföriska slängar inåt stugan, varvid hon nästan snuddade vid Sammil med sin kjol, och vilket åstadkom en förnimbar förrädisk kvinnodoft i Sammils närmaste omgivning. Det var nog i avsikt att bedåra Sammil det. Men då Sammil ändå inte gjorde det minsta tecken att varken röra på sig eller säga nånting, utan låg där liksom betagen och dådlös, drog hon sig med en sorgsen blick mot dörren och försvann lika fort som hon kommit. Men då hon vände sig om blev Sammil varse att en luden svans stack fram under hennes kjolkant. Någon blund i sina ögon fick inte Sammil den natten. Han förstod att han hade haft besök av råndan. Det kom liksom en trånsjuk längtan över Sammil, han blev fundersam och grubblande, och något vidare arbete kom han sig icke för med, utan gjorde sig i ordning att fara hem. Men sedan han kommit hem gick han mest för sig själv och grubblade liksom om han varit jåmn ända till framemot jul.” (EU 24 671 NM, sägner och memorat).

Ett lite udda exempel på hur en erotiskt laddad beskrivning av rået tillskrivs en kvinna finner vi för övrigt i detta exempel från Värmland:
"När jag var en liten pojke, hörde jag historien av min mor, som hon hade hört berättas i sin ungdom av en gammal gumma, och i gummans ungdom hade det hänt. Det var en säterflicka, som låg vid sätern med husbondens kreatur. Och så en kväll kom en underskön kvinna in till henne, och hin hade en så eldig blick, så flickan såg strax att det inte var en kristen. Bergstrollens damer var mycket fina och förföriska, men vår Herre hade lagat så väl, att de inte kunde dölja att de hade rumpa. När hon nu tog en käpp och sate på en näverlapp och stack i elden – hon tänkte sig till närmaste säterstuga – så vände kvinnan sig om, och den var svart, så då visste hon säkert att hon inte skulle säga ett ord".(Hammarstedtska arkivet, övernaturliga väsen).

En mer allmän beskrivning av en erotiskt betonad lockelse, som påminner on sirenerna i Odysséen, finner vi i denna allmänna beskrivning från Småland:
”Gamla jägare...berättar huru de vid sina jaktfärder i skogarna vid nattlampans sken då lyktgubbarna med sina bloss dansa over ängar och myrar, och då alla skogens ljud höras så väl, hört henne sjunga så underbart lockande bortom i dunklet. Det lär vara svårt att motstå den sången, som på en folkvisas molltoner betygar: ’du är den ende i världen, som jag tänker uppå’. (Skrock sed, och sägen i en smålandssocken)

Av dessa erotiska berättelser antyder endast 3 någon form av djupare kärlek mellan man och rå.. 2 av dem är från 1957 och 1967, då man kan misstänka att det handlar om rena underhållningssägner. Jag väljer ändå att citera det äldre av dessa, då det ändå verkar beskriva en släkttradition, och inte en ren underhållningssägen. Däremot kan man kanske utesluta att sagespersonen själv trodde på berättelsen.
”Min mors farfar var länge i skogen letande efter sina hästar... fick syn på en vacker kvinna som satt och kammade sitt hår, han frågade henne om hon hade sett hans hästar, det hade hon. Och hon lovade att visa honom vägen och hjälpa honom att återfinna hästarna i den vidsträckta skogen, om han ville ge henne sin kärlek. Ynglingen lovade det, i synnerhet som hon var mycket vacker. Därefter hittade han sina hästar och gick åter samma väg. På hemvägen började han se efter henne, om hon var kvar på samma plats, men hon var försvunnen, och han började fundera över vem den sköna flickan kunde vara och förstod att det var skogsrån, som han hade pratat med och som hade hjälpt honom att återfinna hästarna i skogen. Efter en tid uppenbarade sig den vackra flickan från skogen och påminde honom om löftet han givit henne, och de gifte sig. Därmed har en gren av skogsråets släkte kommit in i vår släkt, och då och då har fötts en ättling med det kopparröda håret. De närmaste frågade efter vem har flickan fått sitt kopparfärgade hår. Och fick svaret ’efter skogsråa i Gunnarskog’” ( Gunnar Turesson, Värmländska kulturtraditioner, 177/1960, upptecknat 23 maj 1957)

Den äldsta av de renodlat romantiska berättelserna är från 1919. Den grundar sig på en relativt ovanlig typ av sägen, om att skogsrået kan förvandlas till människa om det lyckas upprätta ett
varaktigt förhållande med en människa. Denna sägen är atypisk, står i motsättning till nästan alla trosutsagor om skogsrån,. Och passar inte in i helhetsbilden av var rået är för typ av väsen.

Väggebergs rå
Berättelsen, som i den form den presenteras mest liknar en underhållningssägen, på gränsen till en saga, handlar om ”Väggebergs rå”, och huvudpersonen är en ung man vid namn Erik, som stötte på henne när han var ute för att lägga nät. Han blir förförd redan med en gång, och kan inte motstå hennes löften:
”Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken”.

Men det var inte bara de materiella fördelarna som lockade:
”Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte”.

Han blir till sist förälskad i en flicka i trakten, och bryter förhållandet med rået, samt berättar för flickan om sin hemlighet:

”Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. ...Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Vigesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät”.

Då uppenbarade sig Väggebergs rå en sista gång. Hon förklarade att om han bara hade velat fortsätta förbindelsen med henne hade hon kunnat bli människa igen:
”Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg”

Historien slutar illa, både för Erik och rået:
”sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjade han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.
Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ’Väggebergs käring’”
(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, Uppt. Victor Haak, Östgöta Correspondenten den 29 nov 1919)

Atypiska sägner
Atypiska sägner är annars inte helt ovanliga. Ibland ser de ut att kunna vara en sägnifierad tolkning av verkliga, udda sociala relationer. Vad skulle kunna tänkas kunna ligga bakom denna lite gåtfulla skildring från Västergötland:.
"Det fanns en liten gård mitt på berget Billingen, som heter Dalaboden. Där ska en gång varit ett tillhåll för skogsrået, för den gården hade i över 50 år varit i händerna på ungkarlar, och dom ville inte flickorna ha något med att göra, för de hade barn med en skogsfru. Det var en lång mörk kvinna som alltid gick baklänges när någon kom och ville in. Hon bakade och tvättade åt dom och de barn de fick kristnades aldrig. De hade då helvita kor som skulle varit hennes. När häradsdomaren i början på 1840-talet köpte gården så hade han prästen där som renade alla hus genom att låta hålla mässa där. Sedan ungkarlarna dött så har de sett henne sitta vid vallarsjön och gråta, men sedan försvann hon från trakten."( EU 20736, som, sid. 650)

Att en kvinna levde tillsammans med flera män var naturligtvis mycket udda i bondesamhället. Det förefaller naturligt att en sådan situation skulle kunna förvandlas till en sägen om ett skogsrå. 

Berättelsen är fantasieggande, och det skulle förvisso vara intressant om det gick att undersöka en eventuell verklighetsbakgrund ! I en annan atypisk sägen från Västergötland hjälper skogsrået sin älskare att skaffa sig frisedel från det militära under finska kriget:
”Knekten Lod hade sitt ihop med skogsfrun och när han skulle ut i finska kriget gick han till henne och beklagade sig. Hon gjorde honom konstig, så länge kriget varade. För hon skulle få ha honom hemma och som tack för hjälpen gick han i skogen jämt sedan. När knektarna kom åter ljusnade det i huvet på honom. Så han slutade att springa i skogen och höll sig hemmavid. Denna skogsfru strök omkring på skogsvägarna fin och elegant , men om någon nånsin kallade henne för luder så blev de stumma. Om en kvinna skällde på henne fick hon aldrig annat än missfall sedan”.
(EU 18458)

Orbergs-Kersti
Skogsrået är ett väsen, som i folktron på många sätt har likheter med de andra rådarna över naturen, som vanligtvis också de är kvinnliga. De erotiska inslagen har skogsråföreställningen gemensam med föreställningar om sjörån. Där förekommer ofta berättelser som är mycket lika de erotiska skogsråberättelserna. Det gäller ofta även bergsrån. Orbergs-Kersti är ett bergsrå i Dalarna, som omtalas i berättelser som har stora likheter med skogsråberättelserna. Traditionerna om henne har levt vidare, långt efter att tron på henne försvunnit. De används idag som turistattraktion och på Rättviks kommuns hemsida finns en sida om henne, på http://www.rattvik.se/orbergs_kersti.asp där turisterna lockas med att besöka de grottor där Orbergs-Kersti sades ha levat.

Karl Erik Forslund beskriver henne på detta sätt:
”Hon var alltid vänlig , det fanns inget tal om att hon gjort någon människa något ont. Hon visade sig förr mycket ofta, alltid fint klädd och alltid vacker och ung, aldrig tycktes hon åldras, ofta kom hon fram till kolare och sökte locka dem till äktenskap. Hon ville gärna ha slantar, men bara koppar, silver tog hon inte emot. Kolarna brukade spara slantar och lägga dem i en urholkad träbit. När hon tagit emot dem neg hon så vackert och då visste de att de skulle lyckas bra med kolningen.” Karl Erik Forslund arbete "Med Dalälven från källorna till havet ”1922, sid 163

Wetterstrand
En annan lokalsägen från Värmland handlar om en man vid namn Wetterstrand, representerad i Stockholms folkminnesarkiv med 8 berättelser. Den gemensamma nämnaren för historierna är namnet Wetterstrand, Handlingen skiljer sig mellan berättelserna, liksom mannens yrke. Ibland blir han tillsammans med rået, ibland avvisar han det. I två av berättelserna omnämns att det en gång funnits en visa om Wetterstrand. Den kortaste av berättelserna tillhör de där Wetterstrand blev tillsammans med rået:
” Hon va som ett vanligt fruntimmer, skogsrå, men med längre hår och stjärt. De var en gång här en bruksförvaltare Wetterstrand. Han råkade skogsrået. Han tyckte han kom till en stor byggnad i en skola. Fönstren var upplyst å han var kvar där till morgon, de var skogsråets bostad. Han va dit flera gånger , se ho som fästmö hans” (SoM, EU 16934, sid 133, 1935)

Memorat
Hur många av berättelserna vis Stockholms folkminnesarkiv kan karakteriseras som memorat? De flesta berättelserna om sexuella relationer mellan människor och rån är sägner, eller ibland sägnifierade memorat. De är oftast stereotypa, kan fogas in i den ena eller andra allmänna sägenkategorin, eller ibland i en lokal, atypisk sägentradition. Det är inte alldeles lätt att avgöra hur många av berättelserna som verkligen är memorat, då man i de utskrifter som återfinns där sällan får sammanhanget klart för sig. Men om man definierar memorat som berättelser om, inte endast egna, utan även närståendes och bekantas upplevelser av övernaturliga händelser, skulle jag ändå vilja beteckna endast 33 av de 430 skildringarna av sexuella relationer mellan människor och rån som möjliga memorat. De flesta av dessa verkar dock vara gränsfall.. Samtidigt finns det memorat som verkar fristående och mer ger intryck att verkligen beskriva egna eller närståendes upplevelser. En dal av dem saknar även övernaturliga inslag, och tycks vara beskrivningar hur man i en kultur med en skogsråtradition kan tolka in händelser i ett mönster som bestäms av denna tradition. Ett exempel är denna berättelse från Dalarna
”Tre gubbar på vinterfiske, en sa: ́När man ligger ute i skogen, brukar rånda hälsa på, om hon kom hit, så skulle jag ta och sova med henne, jag’. I detsamma hördes en väldig smäll, och askan i eldstaden rök och eldkolen flög omkring och kojan skakade. Det blev tyst därinne en lång stund, och ingen av de tre tordes gå ut ensam på kvällen. Inte heller blev det mer tal om rånda. Min förklaring var den, att eldstaden befann sig nära en stor sten. Stenen blev hastig uppvärmd av brasan. Och plötsligt sprack den. Därav smällen och skakningen. Det egendomliga var, att det just inträffade när han hade sagt det där om råndan.” (EU, 43486)

I många memorat om skogsrån som inte innehåller sexuella element får man ofta intrycket att de är en skogsråtolkning av sammanträffanden med helt vanliga kvinnor i skogen, som inte kommer från trakten. ,Detta är mer ovanligt vid sexuellt färgade berättelser men i nedanstående fall från Värmland går det att ställa sig frågan. Kvinnans reaktion inför mannens bisarra konversation är ganska så adekvat:
"Det var två män .... vid Abbartjärn Lingsund, som högg långt in i skogen. En dag kom en riktigt fin dam och började samtala med den yngre av de två drängarna. Hon kom två torsdagskvällar på samma sätt, den fina damen ville ha drängen med sig. Han anade inte ont. Men den äldre varnade honom. Om hon kom även den tredje torsdagen skulle han inte svara ’ja’ eller ’nej’ utan bara svara på allt ’svart på vitt, föss i böss, hyske och haka’ . Han svarade så, när hon kom igen. Då sade hon ’Hade jag trott dej om detta skulle du fått se på annat’, och försvann ”(ULMA 8762: s 7, 1935)
Även i denna berättelse från Värmland kan man få intrycket att två vanliga kvinnor råkar på en skogsråtroende kolare:
”En gammal gubbe sa till mig, när jag var ung, att om någon kom in till mig i kojan, när jag var i skogen och kola, så skulle jag nämna Jesu namn ’Men om du nämner Satan, så tar de livet ur dig’, sa han. En gång sen långt efter kom det två kvinnor fram till mig i kojan, en lång stor och svart käring och en flicka, som var fin och gulklädd. Käringen var krokryggig och jag tror hon hade svans också, flickan skulle till mig i säng. Då kom jag ihåg vad gubben sagt och läste psalmen ’Välsignad vare Jesu namn och prisat utan ände’. Då reste käringa ut och tog dörra med sig, men dottern skulle vänta vid dörren. Då läste jag desamma en gång till, och då reste hon också
Jag hade tagit hem bössan den dagen, så den var inte i kojan. Annars hade jag den alltid på väggen bredvid dörren, laddad med två skott. Jag hade förut hört dom gå omkring på kvällarna. ” (G. Djurklo, Närkes folkliv, 1865)

Vad som döljer sig bakom denna berättelse från Småland är svårare att säga:
”Skogssnuvan ville ha fatt i karlar. Det var en i Löjnäs som fått en smörgås av henne. Men det var bara en barkbit. Han sa att han fått en smörgås av ett fruntimmer, men de såg hur det var fatt, ty det var bara en barkbit. Han var konstig sen ett par dar.”. (Medd. Av f.d. lantbrukare Sven Andersson född 1846, i Femsjö,
Uppt. 1933)

Slutligen en berättelse från Östergötland som snarare måste ses som en vision. Det overkliga i scenariot, och det plötsliga försvinnandet, är vanlig i icke-erotiska skogråmemorat. Här förekommer det i ett erotiskt laddat memorat.
”Jag skulle ut en kväll och då var det en flicka , som sa till mig att hon skulle gå och möta mig. Men hon kom inte utan det var en annan som kom, som man kallar skogsfrun. Hon var så vacker, hon sken som solen när hon kom fram mot mig. Då sade jag för mig själv: ’Har du gått så långt för att möta mig’? Men när jag kom henne lite närmare då gick hon av vägen och gick in i skogen och när hon vände ryggen till blev det svart som en stock och inga steg hördes från henne. Jag stannade och lyssnade efter henne, men jag hörde inget av henne. När jag trodde att flickan sprang in och gömde sig för mig, men så var det inte, utan det var nog den där skogsjungfrun som var ute och gick.” (Hammarstedtska arkivet, Övernaturliga väsen, upptecknat 1926 sagesmannen född 1860)

Referenser
Davidson, Hilda Roderick Ellis, Myths and symbols in pagan Europe: Early Scandinavian and Celtic religions, Manchester : Manchester Univ. Press, 1988
Klintberg, Bengt af, Svenska folksägner, Stockholm, Norstedts 2005
Kramer, Heinrich och James Sprenger , Malleus maleficarum / translated with an introduction, bibliography and notes by Montague Summers London : Pushkin Press, 1948
Motz, Lotte, The beauty and the hag : female figures of Germanic faith and myth, Wien : Fassbaender, 1993
von Sydow, Carl Wilhelm, Gammal och ny traditionsforskning, Folkkultur 1/ 1941
Swahn, Jan-Öjvind, Häxor, tomtar, jättar och huldror, Stockholm, Bonnier 196