Det femte fotot

Jag måste återkomma till fairybilderna från Cottingley.  För det visar sig efter ett tag att åtminstone en av de kvinnor som tog dessa bilder, ända till sin död hävdade, att der femte fotot var genuint.

Det handlar alltså om Elsie Wright, och Frances Griffiths. De var kusiner, och när de första bilderna togs 1917 var Elsie 16 och Frances 10. De brukade leka i ett område där de var förbjudna att leka. När de tillfrågades varför de bröt mot förbjudet svarade de att det fanns fairies där.

För att övertyga de vuxna kalkerade de bilder de sett i en barnbok,  och ritade dit extra detaljer, som vingar.  Och fotade dessa ritningar tillsammans med naturbilder på sig själva. Resultatet blev två foton.

Syftet var att övertyga släktingar, men efter ett tag spred sig historien. Både Teosofiska  Samfundet och Arthur Conan Doyle kom att backa upp fairy-berättelsen, inklusive bilderna.

Så 1920 hade Elsie och Frances fått en ny kamera av Conan Doyle.  Med den tog de två nya fairy-bilder, som i likhet med det tidigare föreställde både fairies och en av flickorna. Och en till (den femte i ordningen) där ingen av flickorna syntes - endast fairies och naturen.

I början av 1980-talet erkände de båda nu vuxna kvinnorna att de fyra första bilderna var falska, även om de vidhöll att de hade sett fairies.

Men inte nödvändigtvis den femte.  Enligt denna YouTube-video hävdade både Elsie och Frances att den sista, femte bilden, verkligen var äkta. I denna video bekräftas detta av Frances dotter, som berättar att modern ändå till sin död vidhöll att den sista bilden var äkta. Det visar sig också att både dottern, och dotterdottern idag,  tror på att Frances talade sanning om den femte bilden.

Om man gåt vidare visar det sig dock att versionen i den första här länkade videon ser ut att inte stämma. Endast Frances påtod att den femte bilda var äkta.  Elsie, däremot, vidhöll att alla bilder utan undantag -  var bluff...

Vad kan man nu säga om detta?? Om man studerar den femte bilden (nedan) måste man (eller i alla fall jag) medge att den kanske ser aningen mindre uppenbart fejkad ut än de fyra andra.... eller kanske inte..

Å andra sidan säger mig min egen common sense-psykologi att en person som har förfalskat en fairy-bild har större motiv att ljuga och säga att hon inte gjorde det, än att en person som inte har förfalskat en fairybild har motiv för att påstå att hon gjort det...

Det hade varit annorlunda om vi haft ett klimat som liknade 1600-talets häxprocesser, men det har vi inte..

Vi får hålla i minnet att den kvinna som hävdar att den femte bilden var äkta, var den yngsta av dem. Hon var 12 när bilden tigs, medan Elsie var 18. Det kanske. eller kanske inte, delvis förklarar skillnaden i upplevelse.

Men båda kvinnorna vidhöll alltså till sin död att de hade sett fairies, och att de hade förfalskat åtminstone fyra bilder för att få de vuxna att tro på det.

Finns faries? Jag ser det som till stor del en definitionsfråga. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns någon form av eteriska väsen som inte endast är produkten av mänskliga hjärnors arbete utan som på något sätt finns utanför,  och som det under vissa situationer skulle kunna gå att få kontakt med. (Berätta inte det där för VoF, snälla...).

Vad Elsie och Frances såg eller inte såg mellan 1917 och 1920 - har jag däremot ingen aning om.

Den femte bilden

The Coming of the Fairies

Upptäcker att sir Arthur Conan Doyles bok The Coming of the Fairies (1922), som jag skrev om nedan,   finns på nätet på olika ställen. Bland annat kan den läsas här.

Den är en underlig blandning av en bitvis nästan total naivitet och bitvis en viss sofistikering. Det naiva är förstås Conan Doyles nästan totala tilltro till Cottingley-bilderna på fairies. Jag kan som sagt inte förstå har någon någonsin kunnat tro på dem. De fairies man ser, ser så uppenbart "ritade" ut,  och de ser inte alls tredimensionella ut.

Dessutom är de så oerhört stereotypa. Varför skulle fairies - om de nu finns - se ut som bilder i en barnbok eller en veckotidning?

När jag först såg dem visste jag inte att de två flickor som tog dem, vid vuxen ålder senare erkänt att de var en bluff. Men jag utgick automatiskt från att de var just detta, efter att sett på dem några sekunder...

Men sir Arthur Conan Doyle - själve skaparen av en romanfigur, som är känd för sitt skarpsinne, och sin knivskarpa logik, en mästerdetektiv som dessutom aldrig någonsin i sina många äventyr förklarar underliga fenomen genom att hänvisa till något övernaturligt - visar sig här själv snarast vara den absoluta motsatsen - till just Sherlock Holmes.

Att bilderna är falska betyder inte alls att flickorna måste ha ljugit när de berättade att de tyckt sig se fairies. Om vi får tro Janet Bords beskrivning sade de att bilderna var förfalskade, men att de var ett försök att avbilda något som de tyckt sig se.

Vad de upplevde eller inte upplevde, såg eller inte såg, går ju att diskutera. Men bilderna är alltså definitivt manipulerade.

Conan Doyles vidare diskussioner om fairies är inte helt ointressanta. Även om det även här finns ett visst mått av naivitet - han vill definitivt tro de som säger sig ha psykisk förmåga att se det andra inte ser! - är de teosofinspirerade diskussionerna om det kan finnas "naturväsen" av något slag - som sagt - inte ointressanta.

Liksom honom vill jag gärna tro själv... men i motsats till honom har jag lite svårt att omedelbart förvandla en önskan till en tro.

Men det finns inget som säger att det absolut inte kan finnas existensformer som inte är "materiella" i ordets vanliga mening. Som exempelvis elementarväsen, naturväsen, eller vad man skulle kunna kalla dem. Men om de nu finns betvivlar jag att de kan fångas på foton. Om de ses är det nog av en "inre syn", i så fall.

Jag återkommer till ämnet.
............
PS. När jag skrev om The Coming of the Fairies i förra inlägget  tillade jag att det hade ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater. Jag läste boken för kanske 15 år sedan och jag verkar ha mints fel. Det finns (i alla fall i första upplagan!) inget sådant efterord, men det finns ett kapitel mot slutet om den teosofiska synen på fairies, där det hänvisas till just Leadbeater.



Omslaget till The Coming of the Fairies.

"Real encounters with little people"?

Det är svårt att exakt översätta ordet "fairies" till svenska. Somliga försöker översätta det till "älvor",  men det stämmer inte.

Den engelska folktrons väsen domineras helt av "fairies". I Sverige har vi ingen direkt motsvarighet.

De folktroväsen i Sverige som kommer närmast är nog "vittror". Liksom faries är de små, och liksom fairies är de organiserade i samhällen, som liknar mänskliga. Liksom fairies kan de både dyka upp och försvinna på övernaturliga sätt.

Däremot är det svårt att tänka sig att något svenskt förlag av betydelse skulle våga ge ut en bok med titeln "Vittror - verkliga möten med små människor". Men på engelska finns faktiskt  en bok med titeln "Fairies - real encounters with little people". Boken utkom 1997, och författaren heter Janet Bord.

Janet Bord lever i Wales och har skrivit flera böcker med övernaturliga teman. Hon började med att intressera sig för UFO:s och det märks på sätt och vis i denna bok. Den liknar på många sätt en genomsnittlig UFO-bok. Först kommer berättelser från ögonvittnen, både sådana som är hundratals är gamla, och mer nutida. Sedan kommer olika förklaringsmodeller var det är för något - och till sist kommer någon sorts ställningstagande från författaren,

Det finns faktiskt också ett kapitel som jämför berättelser om fairies och berättelser om UFO-besättningar. De liknar ibland varandra – beskrivna ufonauter är också ofta små, och ufonauter kan, i alla fall i de mer sentida berättelserna, också ofta dyka upp och försvinna på gåtfulla sätt.

Naturligtvis behandlar boken de berömda, eller beryktade, fotografierna av påstådda fairies från Cottingley som togs mellan 1917 och 1920 - och som övertygade ingen mindre än sir Arthur Conan Doyle - författaren till böckerna om Sherlock Holmes. På 1980-talet medgav slutligen de två kvinnor som tagit fotona att de var en bluff. Men de hävdade samtidigt att de verkligen hade sett fairies i Cottingley, och att de i fotona försökte reproducera vad de såg.

Jag har uppriktigt sagt mycket svårt att fatta hur någon någonsin kunnat tro på dessa foton. Fairies framträder mot bakgrunden av verkliga scener, och det som är så uppenbart med just dessa fairies är att de ser så märkligt endimensionella ut. Endimensionella och karikatyrartade. De ser ut som älvor i barnböcker, ungefär.

Men Conan Doyle lät sig som sagt övertygas. Han gav ut en bok om saken -  "The Coming of the Fairies",  med ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater.

Och detta visar på en intressant skillnad mellan Sverige och Storbritannien . Tron på fairies har haft en starkare ställning inom åtminstone vissa delar av den engelska intelligentian än vad dess motsvarigheter haft i Sverige.

Det var i och för sig ytterst få av ”de bildade” i Storbritannien som trodde på faries, men även bland de som inte direkt trodde fanns en ofta en sorts respekt, som helt verkat saknas i Sverige (även om det fanns  några undantag, som Viktor Rydberg och Jan Fridegård).

Möjligen kan det bero på att reformationen i Sverige blev mer radikal än den blev i England, Protestanterna fördömde hårt folktrons väsen som sataniska; deras frikyrkliga  efterföljare slöt en enhetsfront  med rationalisterna och enades om att det hela var en motbjudande vidskepelse.

I England kunde just fairies ofta stå som en symbol för en svunnen tid av mystik och romatik. Lägg märke till att det engelska  ordet för saga just är  - fairy-tale..

Fairies brukar i litteraturen oftast framställas som kvinnliga. Och det har också på  en del håll hävdats att det främst var män som var intresserade av dessa, medan kvinnor ofta inte alls var roade. Det skulle bero på att männen  tilltalades av kombinationen "kvinnlig” och "liten", medan kvinnor repellerades av samma orsak....

Men i Janet Bords bok handlar de flesta könsbestämbara berättelser om manliga fairies. Om detta är en motreaktion mot den allmänna stereotypen eller om det verkligen avspeglar det folkloristiska  materialet vågar jag inte uttala mig om.

Trots bokens provokativa titel är Bord ganska osäker om vad ämnet egentligen handlar om., Hon ägnar faktiskt en del utrymme åt teorin att fairies skulle vara en rest av nästan utdöda pygmé-befolkningar. Det är ganska uppenbart absurt. Dels för att inga kvarlevor av sådana hittats, dels för att fairies inte beter sig som människor av kött och blod. De kan gå genom väggar, de försvinner i intet, de uppkommer ur intet...

Men mot slutet presenterar Bord sin egen ståndpunkt. Först kommer en skeptisk betraktelse: Berättelser om fairies  "could be the result of imagination, fabrication, or the externalization of unconcious archetypes". Men gäller det alla berättelser? Bord tilläger: ..." if I were to allow myself a flight of fancy, I would speculate that some of the Little People might be 'real' and that they live in another world, which exists parallell to ours". (s 120).

Nästa kapitlet, som också är det sista, handlar om berättelser om drömlika resor till just en sådan parallellvärld...

Själv har jag aldrig sett fairies,  i vaket tillstånd.  Men jag har flera gånger drömt om dem. Åtminstone några av gångerna  vaknade jag med känslan av att de var verkliga...

Jag hoppas faktiskt att det är så...  det vore ju roligt om det vore så....


Foto av fairies från Cottingley,  1917, som avslöjats som bluff...