Vampyrernas idéhistoria

Den som vill veta mer om vampyrer kan med fördel läsa Katarina Harrison Lindberghs bok "Vampyrernas historia" (2011). En bok som för övrigt varmt rekommenderas. Och som lärt mig en del om ett udda ämne*.

Eller den borde förstås heta "Vampyrernas  idéhistoria" - eftersom vampyrer, som bekant, inte ser ut att finnas till i sinnevärlden...

Idag finns det heller knappast någon som verkligen tror att de finns. Och Harrison Lindbergh visar i sin bok att när människor verkligen trodde på vampyrer, trodde de på något helt annat än dagens populärkulturs-vampyrer.

Det folkloristiska materialet om vampyrer, upptecknat innan det blev ett riktigt populärt ämne på slutet av 1800-talet, beskriver snarare något som liknar dagens populära föreställning om zombier. Illaluktande, fula. oformliga. Som dessutom inte alls brukade komma från någon överklass, som Dracula. Det var ofta snarare fattiga, udda bybor, som varit illa omtyckta under livet. Det var framförallt från den gruppen som man ibland brukade peka ut personer som antogs ha blivit vampyrer efter sin död. .

Men vampyrtron försvann. Och samtidigt som den försvann förvandlades vampyrerna. De nya populärkulturella vampyrerna blev gradvis mindre fula, och ofta aristokratiska. Denna förändring började redan före Bram Stokers "Dracula", men i och med denna kom den senare tidens vampyrföreställningar att få en mycket fixerad form.

Att vampyrer bor i slott i Transsylvanien, att de har speciella hörntänder, att de inte syns i speglar, och att de sover i kistor, är några drag som inte alls fanns före Bram Stokers roman.

Och i de tidigare folkloristiska berättelserna var inte ens blodet så centralt. Vampyrerna åt av de levande - de drack inte endast blod.

En av de centrala förändringarna som kom med populärkulturens vampyrer var alltså att en del av dem började kopplas till aristokrati och överklass.

Men det var endast första steget. Vad som sedan händer i en allt större del av genren, är att vampyrerna börjar bli snygga och attraktiva. Och på senare år har de också börjat bli mänskliga, empatiska och rent av snudd på ”goda”.

Men fortfarande lever de alltså på människors blod. .

På något sätt kan man kanske kalla det för vampyrernas normaliseringsprocess. De suger vårt blod, men de är numera ändå vackra och sympatiska och skulle kunna vara en av oss....

Men samtidigt kan man ju förstås inte tro på dem... Det finns förmodligen  nästan lika få vuxna som tror på vampyrer som det finns vuxna som tror på jultomten. Dagens populära vampyrföreställning har ju också det gemensamt med föreställningen om jultomten - att den skapades av människor som själva inte trodde på den. Jultomten skapades för att lura barnen; den litterära vampyren för att skrämma och roa vuxna.

Därför finns ju faktiskt inte heller den ack så bekväma vägen till odödlighet - att bli biten av en vampyr - i verkligheten. Förr skulle väl inte så många ha beklagat detta - få skulle väl vilja få ett "evigt liv" som ens avlägset liknade folktrons ursprungliga groteska zombie-liknande vampyrer. Men att sörja att man inte kan få bli en av dagens snygga,  ack så  mänskliga och ofta också så välbärgade vampyrer - och som sådan bli odödlig – misstänker jag kan vara en ibland förekommande  reaktion hos en del fantasifulla unga läsare idag....

Men i detta har jag kanske fel?

;-)
-------------------------------------------------
* Jag lånade den som pappersbok på bibliotek. Den går inte att köpa som pappersbok länge, men finns som e-bok.


The Vampire (1897) av Philip Burne-Jones

Det femte fotot

Jag måste återkomma till fairybilderna från Cottingley.  För det visar sig efter ett tag att åtminstone en av de kvinnor som tog dessa bilder, ända till sin död hävdade, att der femte fotot var genuint.

Det handlar alltså om Elsie Wright, och Frances Griffiths. De var kusiner, och när de första bilderna togs 1917 var Elsie 16 och Frances 10. De brukade leka i ett område där de var förbjudna att leka. När de tillfrågades varför de bröt mot förbjudet svarade de att det fanns fairies där.

För att övertyga de vuxna kalkerade de bilder de sett i en barnbok,  och ritade dit extra detaljer, som vingar.  Och fotade dessa ritningar tillsammans med naturbilder på sig själva. Resultatet blev två foton.

Syftet var att övertyga släktingar, men efter ett tag spred sig historien. Både Teosofiska  Samfundet och Arthur Conan Doyle kom att backa upp fairy-berättelsen, inklusive bilderna.

Så 1920 hade Elsie och Frances fått en ny kamera av Conan Doyle.  Med den tog de två nya fairy-bilder, som i likhet med det tidigare föreställde både fairies och en av flickorna. Och en till (den femte i ordningen) där ingen av flickorna syntes - endast fairies och naturen.

I början av 1980-talet erkände de båda nu vuxna kvinnorna att de fyra första bilderna var falska, även om de vidhöll att de hade sett fairies.

Men inte nödvändigtvis den femte.  Enligt denna YouTube-video hävdade både Elsie och Frances att den sista, femte bilden, verkligen var äkta. I denna video bekräftas detta av Frances dotter, som berättar att modern ändå till sin död vidhöll att den sista bilden var äkta. Det visar sig också att både dottern, och dotterdottern idag,  tror på att Frances talade sanning om den femte bilden.

Om man gåt vidare visar det sig dock att versionen i den första här länkade videon ser ut att inte stämma. Endast Frances påtod att den femte bilda var äkta.  Elsie, däremot, vidhöll att alla bilder utan undantag -  var bluff...

Vad kan man nu säga om detta?? Om man studerar den femte bilden (nedan) måste man (eller i alla fall jag) medge att den kanske ser aningen mindre uppenbart fejkad ut än de fyra andra.... eller kanske inte..

Å andra sidan säger mig min egen common sense-psykologi att en person som har förfalskat en fairy-bild har större motiv att ljuga och säga att hon inte gjorde det, än att en person som inte har förfalskat en fairybild har motiv för att påstå att hon gjort det...

Det hade varit annorlunda om vi haft ett klimat som liknade 1600-talets häxprocesser, men det har vi inte..

Vi får hålla i minnet att den kvinna som hävdar att den femte bilden var äkta, var den yngsta av dem. Hon var 12 när bilden tigs, medan Elsie var 18. Det kanske. eller kanske inte, delvis förklarar skillnaden i upplevelse.

Men båda kvinnorna vidhöll alltså till sin död att de hade sett fairies, och att de hade förfalskat åtminstone fyra bilder för att få de vuxna att tro på det.

Finns faries? Jag ser det som till stor del en definitionsfråga. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns någon form av eteriska väsen som inte endast är produkten av mänskliga hjärnors arbete utan som på något sätt finns utanför,  och som det under vissa situationer skulle kunna gå att få kontakt med. (Berätta inte det där för VoF, snälla...).

Vad Elsie och Frances såg eller inte såg mellan 1917 och 1920 - har jag däremot ingen aning om.

Den femte bilden

The Coming of the Fairies

Upptäcker att sir Arthur Conan Doyles bok The Coming of the Fairies (1922), som jag skrev om nedan,   finns på nätet på olika ställen. Bland annat kan den läsas här.

Den är en underlig blandning av en bitvis nästan total naivitet och bitvis en viss sofistikering. Det naiva är förstås Conan Doyles nästan totala tilltro till Cottingley-bilderna på fairies. Jag kan som sagt inte förstå har någon någonsin kunnat tro på dem. De fairies man ser, ser så uppenbart "ritade" ut,  och de ser inte alls tredimensionella ut.

Dessutom är de så oerhört stereotypa. Varför skulle fairies - om de nu finns - se ut som bilder i en barnbok eller en veckotidning?

När jag först såg dem visste jag inte att de två flickor som tog dem, vid vuxen ålder senare erkänt att de var en bluff. Men jag utgick automatiskt från att de var just detta, efter att sett på dem några sekunder...

Men sir Arthur Conan Doyle - själve skaparen av en romanfigur, som är känd för sitt skarpsinne, och sin knivskarpa logik, en mästerdetektiv som dessutom aldrig någonsin i sina många äventyr förklarar underliga fenomen genom att hänvisa till något övernaturligt - visar sig här själv snarast vara den absoluta motsatsen - till just Sherlock Holmes.

Att bilderna är falska betyder inte alls att flickorna måste ha ljugit när de berättade att de tyckt sig se fairies. Om vi får tro Janet Bords beskrivning sade de att bilderna var förfalskade, men att de var ett försök att avbilda något som de tyckt sig se.

Vad de upplevde eller inte upplevde, såg eller inte såg, går ju att diskutera. Men bilderna är alltså definitivt manipulerade.

Conan Doyles vidare diskussioner om fairies är inte helt ointressanta. Även om det även här finns ett visst mått av naivitet - han vill definitivt tro de som säger sig ha psykisk förmåga att se det andra inte ser! - är de teosofinspirerade diskussionerna om det kan finnas "naturväsen" av något slag - som sagt - inte ointressanta.

Liksom honom vill jag gärna tro själv... men i motsats till honom har jag lite svårt att omedelbart förvandla en önskan till en tro.

Men det finns inget som säger att det absolut inte kan finnas existensformer som inte är "materiella" i ordets vanliga mening. Som exempelvis elementarväsen, naturväsen, eller vad man skulle kunna kalla dem. Men om de nu finns betvivlar jag att de kan fångas på foton. Om de ses är det nog av en "inre syn", i så fall.

Jag återkommer till ämnet.
............
PS. När jag skrev om The Coming of the Fairies i förra inlägget  tillade jag att det hade ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater. Jag läste boken för kanske 15 år sedan och jag verkar ha mints fel. Det finns (i alla fall i första upplagan!) inget sådant efterord, men det finns ett kapitel mot slutet om den teosofiska synen på fairies, där det hänvisas till just Leadbeater.



Omslaget till The Coming of the Fairies.

"Real encounters with little people"?

Det är svårt att exakt översätta ordet "fairies" till svenska. Somliga försöker översätta det till "älvor",  men det stämmer inte.

Den engelska folktrons väsen domineras helt av "fairies". I Sverige har vi ingen direkt motsvarighet.

De folktroväsen i Sverige som kommer närmast är nog "vittror". Liksom faries är de små, och liksom fairies är de organiserade i samhällen, som liknar mänskliga. Liksom fairies kan de både dyka upp och försvinna på övernaturliga sätt.

Däremot är det svårt att tänka sig att något svenskt förlag av betydelse skulle våga ge ut en bok med titeln "Vittror - verkliga möten med små människor". Men på engelska finns faktiskt  en bok med titeln "Fairies - real encounters with little people". Boken utkom 1997, och författaren heter Janet Bord.

Janet Bord lever i Wales och har skrivit flera böcker med övernaturliga teman. Hon började med att intressera sig för UFO:s och det märks på sätt och vis i denna bok. Den liknar på många sätt en genomsnittlig UFO-bok. Först kommer berättelser från ögonvittnen, både sådana som är hundratals är gamla, och mer nutida. Sedan kommer olika förklaringsmodeller var det är för något - och till sist kommer någon sorts ställningstagande från författaren,

Det finns faktiskt också ett kapitel som jämför berättelser om fairies och berättelser om UFO-besättningar. De liknar ibland varandra – beskrivna ufonauter är också ofta små, och ufonauter kan, i alla fall i de mer sentida berättelserna, också ofta dyka upp och försvinna på gåtfulla sätt.

Naturligtvis behandlar boken de berömda, eller beryktade, fotografierna av påstådda fairies från Cottingley som togs mellan 1917 och 1920 - och som övertygade ingen mindre än sir Arthur Conan Doyle - författaren till böckerna om Sherlock Holmes. På 1980-talet medgav slutligen de två kvinnor som tagit fotona att de var en bluff. Men de hävdade samtidigt att de verkligen hade sett fairies i Cottingley, och att de i fotona försökte reproducera vad de såg.

Jag har uppriktigt sagt mycket svårt att fatta hur någon någonsin kunnat tro på dessa foton. Fairies framträder mot bakgrunden av verkliga scener, och det som är så uppenbart med just dessa fairies är att de ser så märkligt endimensionella ut. Endimensionella och karikatyrartade. De ser ut som älvor i barnböcker, ungefär.

Men Conan Doyle lät sig som sagt övertygas. Han gav ut en bok om saken -  "The Coming of the Fairies",  med ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater.

Och detta visar på en intressant skillnad mellan Sverige och Storbritannien . Tron på fairies har haft en starkare ställning inom åtminstone vissa delar av den engelska intelligentian än vad dess motsvarigheter haft i Sverige.

Det var i och för sig ytterst få av ”de bildade” i Storbritannien som trodde på faries, men även bland de som inte direkt trodde fanns en ofta en sorts respekt, som helt verkat saknas i Sverige (även om det fanns  några undantag, som Viktor Rydberg och Jan Fridegård).

Möjligen kan det bero på att reformationen i Sverige blev mer radikal än den blev i England, Protestanterna fördömde hårt folktrons väsen som sataniska; deras frikyrkliga  efterföljare slöt en enhetsfront  med rationalisterna och enades om att det hela var en motbjudande vidskepelse.

I England kunde just fairies ofta stå som en symbol för en svunnen tid av mystik och romatik. Lägg märke till att det engelska  ordet för saga just är  - fairy-tale..

Fairies brukar i litteraturen oftast framställas som kvinnliga. Och det har också på  en del håll hävdats att det främst var män som var intresserade av dessa, medan kvinnor ofta inte alls var roade. Det skulle bero på att männen  tilltalades av kombinationen "kvinnlig” och "liten", medan kvinnor repellerades av samma orsak....

Men i Janet Bords bok handlar de flesta könsbestämbara berättelser om manliga fairies. Om detta är en motreaktion mot den allmänna stereotypen eller om det verkligen avspeglar det folkloristiska  materialet vågar jag inte uttala mig om.

Trots bokens provokativa titel är Bord ganska osäker om vad ämnet egentligen handlar om., Hon ägnar faktiskt en del utrymme åt teorin att fairies skulle vara en rest av nästan utdöda pygmé-befolkningar. Det är ganska uppenbart absurt. Dels för att inga kvarlevor av sådana hittats, dels för att fairies inte beter sig som människor av kött och blod. De kan gå genom väggar, de försvinner i intet, de uppkommer ur intet...

Men mot slutet presenterar Bord sin egen ståndpunkt. Först kommer en skeptisk betraktelse: Berättelser om fairies  "could be the result of imagination, fabrication, or the externalization of unconcious archetypes". Men gäller det alla berättelser? Bord tilläger: ..." if I were to allow myself a flight of fancy, I would speculate that some of the Little People might be 'real' and that they live in another world, which exists parallell to ours". (s 120).

Nästa kapitlet, som också är det sista, handlar om berättelser om drömlika resor till just en sådan parallellvärld...

Själv har jag aldrig sett fairies,  i vaket tillstånd.  Men jag har flera gånger drömt om dem. Åtminstone några av gångerna  vaknade jag med känslan av att de var verkliga...

Jag hoppas faktiskt att det är så...  det vore ju roligt om det vore så....


Foto av fairies från Cottingley,  1917, som avslöjats som bluff...

En av de märkligaste drömmar jag någonsin haft

Igår hade jag en del funderingar om jag borde sluta intressera mig för "flummiga" saker som religion och endast skriva om mer jordnära, "materiella" saker. Tankeväckande funderingar, kan man tycka, men på natten kom en dröm som verkade uttrycka någon form av kommentar, nej, protest, mot tanken. Jag tycker att den var så fascinerande så jag lägger ut den här, väl medveten om att intresset hos andra för den torde vara ytterst begränsat.

Rent formellt hade den stora likheter med en typ av drömmar som jag brukar få ungefär en gång vartannat år, de  senaste 30-40 åren. Jag brukar kalla dessa för "spöken-i-mitt- rum"-drömmar och de förenas av tre saker.

För det första av att jag när jag har dem inte alls tror att jag drömmer. Det kan låta banalt, vanligtvis vet man inte om att man drömmer när man drömmer, men dessa drömmar utmärker sig av att jag medvetet ställer frågan "är detta en dröm?" och svarar - nej. Jag är medveten om skillnaden mellan dröm och verklighet när jag har dem och bestämmer mig alltså för att det jag har inte är en dröm....

Det andra är att de alltid utspelar sig i en lägenhet, vanligtvis min egen. Dessutom är jag alltid den enda människan i den.

Det tredje är att de alltid handlar om övernaturliga fenomen och/eller entiteter.

I den dröm jag hade natten till idag fattade jag inte att jag drömde förrän efteråt. Jag trodde bestämt att jag var vaken. Den började med att jag hörde någon skratta. Jag ryckte till, trodde nog att skrattet hade väckt mig, men sedan började jag höra flera skratt samtidigt. Jag befann mig alltså i rummet jag brukar sova, och insåg snart att det kom skratt från alla håll.

Skratten var glädjefyllda, och de påminde lite om barnskratt, men det var inte entydigt. Jag blev rädd. Jag undrade om jag höll på att bli psykotisk. Jag tänkte att jag nästa dag borde gå till någon psykiatrisk akutmottagning för att få något antipsykotiskt medel som kunde hjälpa mot hallucinationer. För jag antog att skratten var uppenbara hallucinationer.

Så plötsligt kändes det som att jag vaknade. Jag drog en lättnadens suck, tänkte att det var en dröm i alla fall. Men så kom skratten igen.... Så det var ingen dröm, tänkte jag, och blev verkligt rädd.

Men så började jag se något. Runt mig stod någon sorts väsen. De var små, men de var inga barn. De fick mig att tänka på det engelska begreppet "fairies", alltså någon form av övernaturligt "småfolk". Detta ord är brett och innefattar väl såväl vittror, vättar, tomtar som älvor i den svenska folktron.

Dessa pratade och skrattade. De pratade om vardagliga saker och verkade väldigt glada. Efter ett tag försökte då få in mig i deras samntal, och alltså vända sig direkt till mig. Jag kände mig väldigt glad för detta.

Efter ett tag frågade jag en av dem varför de kommit till mig just nu. Då svarade hon (jag hade för övrigt intrycket att de flesta av väsendena var kvinnliga) att det berodde på att jag kvällen innan hade tänkt att jag skulle lämna allt intresse för det övernaturliga och bli mer "materialistisk". Därför ville de visa sig. Jag tolkade det som att hon menade att de genom sitt besök ville säga "hej, vi existerar faktiskt, du ska inte börja ignorera oss..."

Jag blev faktiskt väldig glad över att de bevisat sin existens, och kände en form av trygghet. Men sedan kom nästa stora förändring. Jag vaknade på riktigt.

Nu kan någon förstås säga: hur vet jag då att det verkligen var en dröm? Hur vet jag att känslan att "vakna" inte var falsk, och att jag inte i själva verket hade varit vaken hela tiden?

Det bästa beviset för att det var en dröm var nog att när jag tänkte efter insåg jag att rummet under upplevelsen inte hade sett ut som det det verkligen var. Det hade funnits betydelsefulla detaljskillnader som visade att jag hade försökt föreställa mig något som liknade mitt sovrum, men ändå inte var det. Det var ett drömrum, ett rum som inte existerade i den materiella världen.

Jag borde ha blivit djupt besviken av att det visade sig vara en dröm. Men jag kände mig rofylld efter att ha vaknat upp ur denna mardröm som så snabbt förvandlats till en glad, hoppingivande och positiv dröm. Jag låg i fem minuter och kände mig både glad och lugn. Och någonstans inom mig uppkom faktiskt frågan om jag kanske rentav skulle komma till dessa vänliga och glada "fairies" när jag dog....

Efter fem minuter var detta nästan euforiska tillstånd över. Sedan somnade jag igen, och sov tills jag vaknade på nytt, på morgonen...

Teosofin och folktrons väsen

/Från min huvudblogg 6/5 2012./

I hela världen kan man finna  en folktro om övernaturliga väsen som inte riktigt kan passas in i vare sig en materialistisk världsbild eller i de västerländska monoteistiska religionerna. Väsen som vare sig är entydigt onda eller goda, och som inte står över människan.

I stora delar av världen har tron på sådana levt kvar bland stora grupper av människor. Det är endast i västvärlden som denna tro i början av 1900-talet marginaliserades så mycket, att den nästan utrotades.

Under hela 1800-talet var folktron på stark tillbakagång. Den hade dock lyckats överleva kristnandet - och det är i sig anmärkningsvärt.

Den kristna kyrkan förnekade till att börja med inte dessa väsens existens. Däremot demoniserade den dem. Det gäller alla kristna kyrkor, men protestanterna mer än katoliker och ortodoxa. Den protestantiska kyrkan startade redan från början en kampanj för att leda människor bort från dessa väsen. De beskrevs som allierade med Satan, som helt och hållet onda.

Det märkliga är nu att denna syn inte slog igenom i folktron. Det märker man när man läser folkminnesantecknngar. Ja, det fanns några typer av väsen som uppfattades som nästan helt onda. I Sverige är nog näcken ett bra exempel på detta. Men de flesta väsen sågs snarare som ambivalenta, och dessutom som ganska så mänskliga.

När frikyrkorna uppstod på 1700-talet och än mer på 1800-talet började kristenhetens syn på dessa väsen förändras. Frikyrkorna var ofta mer rationella, de började i hög grad att förneka dessa väsens existens. Djävulen fanns, förvisso, men skogsrån, fairies, och de andra var ren inbillning - "vidskepelse".

Här uppstod en udda allians mellan frikyrkor och den framväxande naturvetenskapen, För denna avvisade ju också tron på alla dessa väsen. I en materialistisk världsbild fanns ingen plats för dessa - möjligen med undantag för en del udda teorier om att exempelvis sjöjungfrur skulle kunna vara någon sällsynt djurart…

Under 1800-talet förstärktes den naturvetenskapliga världsbildens inflytande. Och vid 1900-talet ingång var det endast på isolerade platser på landsbygden som tron fortfarande var levande. Och dessa blev färre, och efter ett tag var det endast äldre (och "obildade") människor som vågade tro….

Det fanns undantag, framförallt i Storbritannien. Där företräddes tron på "fairies" av så pass ansedda personer som exempelvis sir Arthur Conan Doyle, författaren till böckerna om Sherlock Holmes. Men hans tro betraktades nog som lite udda, på gränsen till pinsam.

Men ungefär då började en ny religiös strömning att få ett större inflytande. Det var teosofin. Och en av dess egenheter var att den inkorporerade den folkliga tron på naturväsen i sitt system.

1911 gav teosofen och etnografen W.Y. Evans Wentz ut en bok med titeln "The Fairy Faith in Celtic Countries". Den ger ett egenartat intryck. Han behärskad väl de etnologiska och religionshistoriska teoribildningarna. Texten ter sig till stor del som en akademisk text. Men efter ett tag märker man att han dessutom faktiskt tror på dessa väsens existens. Det ger ett nästan hisnande intryck.

Nu var han inte ensam. Som sagt - hela den teosofiska teoribildningen utgick från en hierarki av andliga väsen. Längst ner kom någon form av vad man kallade för elementarandar. Högst kom Gud. Och mellan dessa fanns en rad olika typer av andliga väsen.

Redan 1898 gav Annie Besant, madame Blavatskys efterföljare och ledaren för Teosofiska Samfundet Adyar, ut boken "The Ancient Wisdom". Där anammar hon existensen av folktrons väsen, och ger dem en plats i det teosofiska systemet. Hon skriver bland annat detta:
   
   "We find also on the astral plane, nature-spirits… who are concerned with the building of forms in the mineral, vegetable, animal, and human kingdoms. There are nature-spirits who build up minerals, who guide the vital energies in plants, and who molecule by molecule form the bodies of the animal kingdom ; they are concerned with the making  of the astral bodies of minerals, plants, and animals, as well as with that of the physical.

   These are the fairies and elves of legends, the “little people” who play so large a part in the folk lore of every nation, the charming irresponsible children of nature, whom science had coldly relegated to the nursery, but who will be replaced in their own grade of natural order by the wiser scientists of a later day. Only poets and occultists believe in them just now, poets by the intuition of their genius, occultists by the vision of their trained inner senses. The multitude laugh at both, most of all at the occultists ; but it matter not – wisdom shall be justified of her children."

De teosofiska samfunden rekryterade från den intellektuella medelklassen - och så kommer det sig att en döende folktro plötsligt fick en ny typ av anhängare i dessa samhällsskikt.

Men endast i udda och isolerade grupper, förstås. Men i den New Age-våg som fick betydligt fler anhängare under slutet av 1900-talet anammades en stor del av den teosofiska världsbilden.

Så jag misstänker att en (förvisso omarbetad och förändrad!) tro på folktrons väsen idag har betydligt fler anhängare än den hade, låt oss säga, 1950 eller 1960.

Det kan man ju tycka olika saker om. Själv tycker jag att det är riktigt kul.

Ett konstigt sammanträffande... eller?

Det var en dag i början av mars 2007. Jag hade just skickat det slutliga mailet till religionshistoriska avdelningen om att jag definitivt skulle lämna mitt avhandlingsprojekt om skogsrån. Liksom också forskarutbildningen som sådan. Jag kände mig lite omtumlad.

Jag var inte hemma, jag använde en dator hos en kompis. I själva verket hade jag ingen egen dator då. Några veckor senare skulle jag få en av min bror.

Efter att ha skickat mailet gick jag in i rummet bredvid.  Där stod TV:n på. På den gick just en film. Om det var någon kanal som sände eller om det var video eller DVD vet jag faktiskt inte idag. Om det var en sändning kanske jag kan så här i efterhand ta reda på datumet...

Jag kom in i filmen ungefär här.

En av de första scenerna jag såg var - en scen med ett skogsrå.  Det lockade en - som jag senare fattade det mycket elak! - man in i skogen. (Samtidigt som hans likaså elaka fru lockades åt ett annat håll av näcken.)

Det var "Äppelkriget." Jag hade aldrig sett den förut och hade inte en aning om att det fanns ett skogsrå i den.

Mitt rationella jag tyckte väl att det var ett väldigt konstigt sammanträffande. En mindre rationell del började nog fundera om det hela egentligen inte var någon sorts förebråelse för att jag lämnade ämnet...

Talle-Maja

Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!

Viktor Rydbergs "Skogsrået"

Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.

Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.

Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.

Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...

------------------------------------------
Skogsrået

Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!

Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!

Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.

Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.

Djurens nyårsnatt

I Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" finns en berättelse om ett skogrå. Det är på samma gång en skräckromatisk och, uppriktigt sagt, en lite sliskig berättelse, men samtidigt intressant.

Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...

Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.

Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.

Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.

Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.

--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt

På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.

Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.

Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."

Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.

"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.

När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.

Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.

Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.

Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.

Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.

Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.

Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.

Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.

Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.

Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.

'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'

Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.

Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.

Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.

Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.

Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.

Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'

Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'

Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.

Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.

Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.

Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.

'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'

När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.

Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.

Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.

Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.

Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'

Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.

Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.

Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.

Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.

Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.

Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.

Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.

För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.

Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.

Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.

Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'

Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'

Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.

Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.

Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.

Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.

Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.

Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.

När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."

Här slutade Bärnhard sin berättelse.