tag:blogger.com,1999:blog-64870890332239385962024-03-21T03:24:45.423+01:00Skogsrået - en blogg om sällsamma väsenErik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.comBlogger31125tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-77474229926707371142022-06-13T12:06:00.002+02:002022-06-13T12:06:50.113+02:00 Rå och rånda som begrepp/Skrevs hösten 2006. Jag har gjort några ändringar; har bland annat på ett ställe ersatt "han/hon" med "hen"./<br /><br />Skogsrån har ju blivit förtalade som huvudsakligen karltokiga och förföriska. Och de var de förstås, ibland, men framför allt var de ”rån”. Dvs de rådde, de härskade. Det är en helt och hållet vedertagen etymologi bland forskarna.<br /><br />I Dalarna talade man inte om skogsrån, man talade om ”rånda”. Rånda var den som rådde över naturen, och det kunde gälla skogarna, bergen eller andra delar av naturen. På så sätt blir allt tydligare. Grunden i råföreställningen var att väsen, vanligtvis kvinnliga, härskade över naturen. De skyddade naturen, men också de människor som var förnuftiga att hålla sig väl med dem.<br /><br />Skogen, sjöarna, bergen sågs i folktron som styrda av kvinnliga rån.<br /><br />Men vad som är mindre bekant är att även det av människorna skapade ofta hade rån som vakade över det. De flesta har hört talas om tomten, men kanske inte tänker på att tomten i grunden är ett gårdsrå, med samma relation till gården som skogsrået har till skogen.<br /><br />Nu är tomten nästan definitionsmässigt manlig, men det fanns andra gårdsrån, som inte kallades tomtar. Dessa var oftast kvinnliga. I ladugården fanns ibland ”ladugårdsdejan”, ett kvinnligt rå, och till och med i sågverket fanns ofta ett kvinnligt rå. Dessa rån kunde till exempel straffa de som utnyttjade sågen dygnet runt, och inte tänkte på att sågen måste få vila….<br /><br />Men om någon skulle tro att gårdsrån och deras motsvarigheter i andra verksamheter (det fanns också till exempel skeppsrån) var något underkuvat tjänstefolk har hen så fel som det bara kunde bli. Dessa väsen måste respekteras – om det inte skedde kunde de förfärligaste saker hända. Även där finns en grundläggande likhet mellan naturens rån, som skogsrån, och de rån som är kopplade till mänsklig bygd.<br /><br />Naturens rån var mer ambivalenta till människorna än vad råna som kopplades till det av människan skapade var, och det är ju ganska naturligt. För ett skogs- eller sjörå var naturligtvis människan en utifrån kommande inkräktare. Hennes uppgift var att råda över skogen eller sjön – människan var ju i grunden ett främmande element. För bebyggelsens rådare var tvärtom människan ett centrum i deras egen verksamhet.<br /><br />Det finns något vackert i hela tanken på rån. Världen omkring oss är besjälad av väsen som på något sätt har (eller kan få) en relation till oss, och som samtidigt har en omvårdande och rådande funktion. Tanken är på många sätt tilltalande, och om inte kyrkan, i synnerhet efter reformationen, hade demoniserat hela råföreställningen skulle det ju ha kunnat utgöra en del av en religiös föreställningsvärld om tillvaron omkring oss, som skulle kunnat inge många en större trygghet än vad de kan få av flera idag gångbara religiösa världsbilder…<br /><br />Litteraturtips<br /><br />Åke Hultkrantz (red), The supernatural owners of nature : Nordic symposion on the religious conceptions of ruling spirits (genii loci, genii speciei) and allied concepts Stockholm 1961Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-81556706906983184252019-09-13T07:22:00.001+02:002019-09-13T07:22:28.253+02:00Fredagen den...Jag hoppas verkligen ni inser vilken dag det är idag. Om möjligt, stanna inomhus, om ni ändå måste gå ut, undvik för Guds skull alla svarta katter.<br />
<br />
Svara inte på telefon, öppna inte mail, och framförallt undvik Facebook....<br />
<br />
En folktro ("vidskepelse") som varat så många år kan ju helt enkelt inte ta fel.<br />
<br />
;-)<br />
<br />
<div class="foot section" id="footer-2-1">
<div class="widget Image" data-version="1" id="Image4">
<div class="widget-content">
<img alt="" height="340" id="Image4_img" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgmBngHcJXn5WoQwZMWIMTPB5f0YA03lnhUlsgYDotqbA6xDa7M8iqmBeuKN9qq8qhFYESwd53B6Q2T7ZCONJOMhXyggpc_7K4PS5t09oOZrt8bEZyvcjj_hN2YWYfEzxudNx7p91RSJ2U/s1600/Freitag_der_13._im_Kalender.jpg" width="375" />
</div>
<span class="widget-item-control">
<span class="item-control blog-admin">
<a class="quickedit" href="https://www.blogger.com/rearrange?blogID=5978248756669811485&widgetType=Image&widgetId=Image4&action=editWidget&sectionId=footer-2-1" rel="nofollow" target="configImage4" title="Redigera">
</a>
</span>
</span>
</div>
</div>
Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-83290670444465014202019-03-15T13:41:00.002+01:002019-03-15T13:48:30.021+01:00Vampyrernas idéhistoria Den som vill veta mer om vampyrer kan med fördel läsa <a href="https://www.bokus.com/bok/9789113033396/vampyrernas-historia/"> Katarina Harrison Lindberghs bok "Vampyrernas historia"</a> (2011). En bok som för övrigt varmt rekommenderas. Och som lärt mig en del om ett udda ämne*. <br />
<br />
Eller den borde förstås heta "Vampyrernas idéhistoria" - eftersom vampyrer, som bekant, inte ser ut att finnas till i sinnevärlden...<br />
<br />
Idag finns det heller knappast någon som verkligen tror att de finns. Och Harrison Lindbergh visar i sin bok att när människor verkligen trodde på vampyrer, trodde de på något helt annat än dagens populärkulturs-vampyrer.<br />
<br />
Det folkloristiska materialet om vampyrer, upptecknat innan det blev ett riktigt populärt ämne på slutet av 1800-talet, beskriver snarare något som liknar dagens populära föreställning om zombier. Illaluktande, fula. oformliga. Som dessutom inte alls brukade komma från någon överklass, som Dracula. Det var ofta snarare fattiga, udda bybor, som varit illa omtyckta under livet. Det var framförallt från den gruppen som man ibland brukade peka ut personer som antogs ha blivit vampyrer efter sin död. .<br />
<br />
Men vampyrtron försvann. Och samtidigt som den försvann förvandlades vampyrerna. De nya populärkulturella vampyrerna blev gradvis mindre fula, och ofta aristokratiska. Denna förändring började redan före Bram Stokers "Dracula", men i och med denna kom den senare tidens vampyrföreställningar att få en mycket fixerad form.<br />
<br />
Att vampyrer bor i slott i Transsylvanien, att de har speciella hörntänder, att de inte syns i speglar, och att de sover i kistor, är några drag som inte alls fanns före Bram Stokers roman. <br />
<br />
Och i de tidigare folkloristiska berättelserna var inte ens blodet så centralt. Vampyrerna åt av de levande - de drack inte endast blod.<br />
<br />
En av de centrala förändringarna som kom med populärkulturens vampyrer var alltså att en del av dem började kopplas till aristokrati och överklass.<br />
<br />
Men det var endast första steget. Vad som sedan händer i en allt större del av genren, är att vampyrerna börjar bli snygga och attraktiva. Och på senare år har de också börjat bli mänskliga, empatiska och rent av snudd på ”goda”. <br />
<br />
Men fortfarande lever de alltså på människors blod. .<br />
<br />
På något sätt kan man kanske kalla det för vampyrernas normaliseringsprocess. De suger vårt blod, men de är numera ändå vackra och sympatiska och skulle kunna vara en av oss....<br />
<br />
Men samtidigt kan man ju förstås inte tro på dem... Det finns förmodligen nästan lika få vuxna som tror på vampyrer som det finns vuxna som tror på jultomten. Dagens populära vampyrföreställning har ju också det gemensamt med föreställningen om jultomten - att den skapades av människor som själva inte trodde på den. Jultomten skapades för att lura barnen; den litterära vampyren för att skrämma och roa vuxna.<br />
<br />
Därför finns ju faktiskt inte heller den ack så bekväma vägen till odödlighet - att bli biten av en vampyr - i verkligheten. Förr skulle väl inte så många ha beklagat detta - få skulle väl vilja få ett "evigt liv" som ens avlägset liknade folktrons ursprungliga groteska zombie-liknande vampyrer. Men att sörja att man inte kan få bli en av dagens snygga, ack så mänskliga och ofta också så välbärgade vampyrer - och som sådan bli odödlig – misstänker jag kan vara en ibland förekommande reaktion hos en del fantasifulla unga läsare idag....<br />
<br />
Men i detta har jag kanske fel?<br />
<br />
;-)<br />
------------------------------------------------- <br />
* Jag lånade den som pappersbok på bibliotek. Den går inte att köpa som pappersbok länge, men finns som e-bok. <br />
<br />
<img alt="" height="375" id="Image4_img" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjco4rvcp_BClm2rdzR1Sf_DDjVeMDEtspyF-7jThJyWYb3HoKCLAc-mGoG-d4HKHzX2uJHX4viOGMJCfiHbuHAPBtvfbGN6Q1u_Jr7qQTSSC1MuEnD4xLi871Zw2OfLuXcToHH2qUxqEM/s1600/Burne-Jones-le-Vampire.jpg" width="266" /> <br />
The Vampire (1897) av Philip Burne-Jones Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-68326141022699337132018-11-01T01:35:00.000+01:002020-05-16T02:47:21.271+02:00Det femte fototJag måste återkomma till fairybilderna från Cottingley. För det visar sig efter ett tag att åtminstone en av de kvinnor som tog dessa bilder, ända till sin död hävdade, att der femte fotot var genuint.<br />
<br />
Det handlar alltså om Elsie Wright, och Frances Griffiths. De var kusiner, och när de första bilderna togs 1917 var Elsie 16 och Frances 10. De brukade leka i ett område där de var förbjudna att leka. När de tillfrågades varför de bröt mot förbjudet svarade de att det fanns fairies där.<br />
<br />
För att övertyga de vuxna kalkerade de bilder de sett i en barnbok, och ritade dit extra detaljer, som vingar. Och fotade dessa ritningar tillsammans med naturbilder på sig själva. Resultatet blev två foton.<br />
<br />
Syftet var att övertyga släktingar, men efter ett tag spred sig historien. Både Teosofiska Samfundet och Arthur Conan Doyle kom att backa upp fairy-berättelsen, inklusive bilderna.<br />
<br />
Så 1920 hade Elsie och Frances fått en ny kamera av Conan Doyle. Med den tog de två nya fairy-bilder, som i likhet med det tidigare föreställde både fairies och en av flickorna. Och en till (den femte i ordningen) där ingen av flickorna syntes - endast fairies och naturen.<br />
<br />
I början av 1980-talet erkände de båda nu vuxna kvinnorna att de fyra första bilderna var falska, även om de vidhöll att de hade sett fairies.<br />
<br />
Men inte nödvändigtvis den femte. Enligt denna <a href="https://www.youtube.com/watch?v=PGbg1ypH3NU">YouTube-video</a> hävdade både Elsie och Frances att den sista, femte bilden, verkligen var äkta. I <a href="https://www.youtube.com/watch?v=S2uMmQ0R90016">denna video</a> bekräftas detta av Frances dotter, som berättar att modern ändå till sin död vidhöll att den sista bilden var äkta. Det visar sig också att både dottern, och dotterdottern idag, tror på att Frances talade sanning om den femte bilden.<br />
<br />
Om man gåt vidare visar det sig dock att versionen i den första här länkade videon ser ut att inte stämma. Endast Frances påtod att den femte bilda var äkta. Elsie, däremot, vidhöll att alla bilder utan undantag - var bluff...<br />
<br />
Vad kan man nu säga om detta?? Om man studerar den femte bilden (nedan) måste man (eller i alla fall jag) medge att den kanske ser <b>aningen</b> mindre uppenbart fejkad ut än de fyra andra.... eller kanske inte..<br />
<br />
Å andra sidan säger mig min egen common sense-psykologi att en person som har förfalskat en fairy-bild har större motiv att ljuga och säga att hon inte gjorde det, än att en person som <b>inte</b> har förfalskat en fairybild har motiv för att påstå att hon gjort det...<br />
<br />
Det hade varit annorlunda om vi haft ett klimat som liknade 1600-talets häxprocesser, men det har vi inte..<br />
<br />
Vi får hålla i minnet att den kvinna som hävdar att den femte bilden var äkta, var den yngsta av dem. Hon var 12 när bilden tigs, medan Elsie var 18. Det kanske. eller kanske inte, delvis förklarar skillnaden i upplevelse.<br />
<br />
Men båda kvinnorna vidhöll alltså till sin död att de hade sett fairies, och att de hade förfalskat åtminstone fyra bilder för att få de vuxna att tro på det.<br />
<br />
Finns faries? Jag ser det som till stor del en definitionsfråga. Jag kan mycket väl tänka mig att det finns någon form av eteriska väsen som inte endast är produkten av mänskliga hjärnors arbete utan som på något sätt finns utanför, och som det under vissa situationer skulle kunna gå att få kontakt med. (Berätta inte det där för VoF, snälla...).<br />
<br />
Vad Elsie och Frances såg eller inte såg mellan 1917 och 1920 - har jag däremot ingen aning om. <br />
<br />
<div class="widget-content" style="caret-color: rgb(34, 34, 34); color: #222222; font-family: Georgia, Utopia, "Palatino Linotype", Palatino, serif; font-size: 14px;">
<img alt="" height="289" id="Image5_img" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhacMvPRAyMsRmeYBSmOQh4cqCcUtmMV4kZZa1abONcPuLQ1TNoE2WMpjBlKV6jd4bNG4EZPHBNPLyLKM9nwnshuEFjJla0cr4mYElsVr9CW6nHMZHU75XRwwpuf1sPUA2ZsPU62qEOO8o/s1600/femte+fotot.jpg" style="-webkit-box-shadow: rgba(0, 0, 0, 0.0980392) 1px 1px 5px; background-color: white; border: 1px solid rgb(238, 238, 238); box-shadow: rgba(0, 0, 0, 0.0980392) 1px 1px 5px; font-family: Georgia, Utopia, "Palatino Linotype", Palatino, serif; padding: 2px; visibility: visible;" width="375" /></div>
<div class="clear" style="caret-color: rgb(34, 34, 34); clear: both; color: #222222; font-family: Georgia, Utopia, "Palatino Linotype", Palatino, serif; font-size: 14px;">
</div>
<span class="widget-item-control" style="color: #222222; float: right; font-family: "georgia" , "utopia" , "palatino linotype" , "palatino" , serif; font-size: 14px; height: 20px; margin-top: -20px; position: relative; z-index: 10;"><span class="item-control blog-admin" style="display: inline;"><a class="quickedit" href="https://www.blogger.com/rearrange?blogID=5978248756669811485&widgetType=Image&widgetId=Image4&action=editWidget&sectionId=sidebar-left-1" style="color: #888888; cursor: pointer; opacity: 0.5; text-decoration: none;" target="configImage4" title="Redigera"><img alt="" height="18" src="https://resources.blogblog.com/img/icon18_wrench_allbkg.png" style="-webkit-box-shadow: none; background-image: none; border: none; box-shadow: none; padding: 2px; position: relative;" width="18" /></a></span></span><br />
Den femte bildenErik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-44662101577349778462018-10-29T10:42:00.003+01:002020-05-16T02:47:39.884+02:00The Coming of the FairiesUpptäcker att sir Arthur Conan Doyles bok <i>The Coming of the Fairies</i> (1922), som jag skrev om nedan, finns på nätet på olika ställen. Bland annat kan den <a href="https://www.gutenberg.org/files/47506/47506-h/47506-h.htm">läsas här</a>.<br />
<br />
Den är en underlig blandning av en bitvis nästan total naivitet och bitvis en viss sofistikering. Det naiva är förstås Conan Doyles nästan totala tilltro till Cottingley-bilderna på fairies. Jag kan som sagt inte förstå har någon någonsin kunnat tro på dem. De fairies man ser, ser så uppenbart "ritade" ut, och de ser inte alls tredimensionella ut.<br />
<br />
Dessutom är de så oerhört stereotypa. Varför skulle fairies - om de nu finns - se ut som bilder i en barnbok eller en veckotidning? <br />
<br />
När jag först såg dem visste jag inte att de två flickor som tog dem, vid vuxen ålder senare erkänt att de var en bluff. Men jag utgick automatiskt från att de var just detta, efter att sett på dem några sekunder...<br />
<br />
Men sir Arthur Conan Doyle - själve skaparen av en romanfigur, som är känd för sitt skarpsinne, och sin knivskarpa logik, en mästerdetektiv som dessutom aldrig någonsin i sina många äventyr förklarar underliga fenomen genom att hänvisa till något övernaturligt - visar sig här själv snarast vara den absoluta motsatsen - till just Sherlock Holmes.<br />
<br />
Att bilderna är falska betyder inte alls att flickorna måste ha ljugit när de berättade att de tyckt sig se fairies. Om vi får tro Janet Bords beskrivning sade de att bilderna var förfalskade, men att de var ett försök att avbilda något som de tyckt sig se.<br />
<br />
Vad de upplevde eller inte upplevde, såg eller inte såg, går ju att diskutera. Men bilderna är alltså definitivt manipulerade.<br />
<br />
Conan Doyles vidare diskussioner om fairies är inte helt ointressanta. Även om det även här finns ett visst mått av naivitet - han <b>vill</b> definitivt tro de som säger sig ha psykisk förmåga att se det andra inte ser! - är de teosofinspirerade diskussionerna om det kan finnas "naturväsen" av något slag - som sagt - inte ointressanta.<br />
<br />
Liksom honom vill jag gärna tro själv... men i motsats till honom har jag lite svårt att omedelbart förvandla en önskan till en tro.<br />
<br />
Men det finns inget som säger att det absolut inte <b>kan</b> finnas existensformer som inte är "materiella" i ordets vanliga mening. Som exempelvis elementarväsen, naturväsen, eller vad man skulle kunna kalla dem. Men om de nu finns betvivlar jag att de kan fångas på foton. Om de ses är det nog av en "inre syn", i så fall.<br />
<br />
Jag återkommer till ämnet.<br />
............<br />
PS. När jag skrev om <i>The Coming of the Fairies</i> i förra inlägget tillade jag att det hade ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater. Jag läste boken för kanske 15 år sedan och jag verkar ha mints fel. Det finns (i alla fall i första upplagan!) inget sådant efterord, men det finns ett kapitel mot slutet om den teosofiska synen på fairies, där det hänvisas till just Leadbeater.<br />
<br />
<img alt="" height="592" id="Image4_img" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiet_7FC5FY8w8hEisp54WUpmVkGj3n14wcwEgKsAWFiD9bLoUDQVGNoo9Th0u8XuPFTlkoqliQ-zSyNgAxd3lBK2GCJnNFLF42qeyHxXBz-G3bFEDLiWhdQkoJRUzX7XhuqwC0KCiqsR4/s1600/doyle.jpg" style="-webkit-box-shadow: rgba(0, 0, 0, 0.0980392) 1px 1px 5px; background-color: white; border: 1px solid rgb(238, 238, 238); box-shadow: rgba(0, 0, 0, 0.0980392) 1px 1px 5px; caret-color: rgb(34, 34, 34); color: #222222; font-family: Georgia, Utopia, "Palatino Linotype", Palatino, serif; font-size: 14px; padding: 2px;" width="375" /><br />
<br />
Omslaget till <i>The Coming of the Fairies</i>.Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-81803141795028700032018-10-28T00:10:00.001+02:002020-05-16T02:48:33.219+02:00"Real encounters with little people"?Det är svårt att exakt översätta ordet "fairies" till svenska. Somliga försöker översätta det till "älvor", men det stämmer inte.<br />
<br />
Den engelska folktrons väsen domineras helt av "fairies". I Sverige har vi ingen direkt motsvarighet.<br />
<br />
De folktroväsen i Sverige som kommer närmast är nog "vittror". Liksom faries är de små, och liksom fairies är de organiserade i samhällen, som liknar mänskliga. Liksom fairies kan de både dyka upp och försvinna på övernaturliga sätt.<br />
<br />
Däremot är det svårt att tänka sig att något svenskt förlag av betydelse skulle våga ge ut en bok med titeln "Vittror - verkliga möten med små människor". Men på engelska finns faktiskt en bok med titeln "Fairies - real encounters with little people". Boken utkom 1997, och författaren heter Janet Bord.<br />
<br />
Janet Bord lever i Wales och har skrivit flera böcker med övernaturliga teman. Hon började med att intressera sig för UFO:s och det märks på sätt och vis i denna bok. Den liknar på många sätt en genomsnittlig UFO-bok. Först kommer berättelser från ögonvittnen, både sådana som är hundratals är gamla, och mer nutida. Sedan kommer olika förklaringsmodeller var det är för något - och till sist kommer någon sorts ställningstagande från författaren,<br />
<br />
Det finns faktiskt också ett kapitel som jämför berättelser om fairies och berättelser om UFO-besättningar. De liknar ibland varandra – beskrivna ufonauter är också ofta små, och ufonauter kan, i alla fall i de mer sentida berättelserna, också ofta dyka upp och försvinna på gåtfulla sätt.<br />
<br />
Naturligtvis behandlar boken de berömda, eller beryktade, fotografierna av påstådda fairies från Cottingley som togs mellan 1917 och 1920 - och som övertygade ingen mindre än sir Arthur Conan Doyle - författaren till böckerna om Sherlock Holmes. På 1980-talet medgav slutligen de två kvinnor som tagit fotona att de var en bluff. Men de hävdade samtidigt att de verkligen <i>hade</i> sett fairies i Cottingley, och att de i fotona försökte reproducera vad de såg.<br />
<br />
Jag har uppriktigt sagt mycket svårt att fatta hur någon någonsin kunnat tro på dessa foton. Fairies framträder mot bakgrunden av verkliga scener, och det som är så uppenbart med just dessa fairies är att de ser så märkligt endimensionella ut. Endimensionella och karikatyrartade. De ser ut som älvor i barnböcker, ungefär.<br />
<br />
Men Conan Doyle lät sig som sagt övertygas. Han gav ut en bok om saken - "The Coming of the Fairies", med ett efterord av teosofen Charles Webster Leadbeater.<br />
<br />
Och detta visar på en intressant skillnad mellan Sverige och Storbritannien . Tron på fairies har haft en starkare ställning inom åtminstone vissa delar av den engelska intelligentian än vad dess motsvarigheter haft i Sverige.<br />
<br />
Det var i och för sig ytterst få av ”de bildade” i Storbritannien som trodde på faries, men även bland de som inte direkt trodde fanns en ofta en sorts respekt, som helt verkat saknas i Sverige (även om det fanns några undantag, som Viktor Rydberg och Jan Fridegård).<br />
<br />
Möjligen kan det bero på att reformationen i Sverige blev mer radikal än den blev i England, Protestanterna fördömde hårt folktrons väsen som sataniska; deras frikyrkliga efterföljare slöt en enhetsfront med rationalisterna och enades om att det hela var en motbjudande vidskepelse.<br />
<br />
I England kunde just fairies ofta stå som en symbol för en svunnen tid av mystik och romatik. Lägg märke till att det engelska ordet för saga just är - fairy-tale..<br />
<br />
Fairies brukar i litteraturen oftast framställas som kvinnliga. Och det har också på en del håll hävdats att det främst var män som var intresserade av dessa, medan kvinnor ofta inte alls var roade. Det skulle bero på att männen tilltalades av kombinationen "kvinnlig” och "liten", medan kvinnor repellerades av samma orsak....<br />
<br />
Men i Janet Bords bok handlar de flesta könsbestämbara berättelser om manliga fairies. Om detta är en motreaktion mot den allmänna stereotypen eller om det verkligen avspeglar det folkloristiska materialet vågar jag inte uttala mig om.<br />
<br />
Trots bokens provokativa titel är Bord ganska osäker om vad ämnet egentligen handlar om., Hon ägnar faktiskt en del utrymme åt teorin att fairies skulle vara en rest av nästan utdöda pygmé-befolkningar. Det är ganska uppenbart absurt. Dels för att inga kvarlevor av sådana hittats, dels för att fairies inte beter sig som människor av kött och blod. De kan gå genom väggar, de försvinner i intet, de uppkommer ur intet...<br />
<br />
Men mot slutet presenterar Bord sin egen ståndpunkt. Först kommer en skeptisk betraktelse: Berättelser om fairies "could be the result of imagination, fabrication, or the externalization of unconcious archetypes". Men gäller det alla berättelser? Bord tilläger: ..." if I were to allow myself a flight of fancy, I would speculate that <i>some</i> of the Little People <i>might</i> be 'real' and that they live in another world, which exists parallell to ours". (s 120).<br />
<br />
Nästa kapitlet, som också är det sista, handlar om berättelser om drömlika resor till just en sådan parallellvärld...<br />
<br />
Själv har jag aldrig sett fairies, i vaket tillstånd. Men jag har flera gånger drömt om dem. Åtminstone några av gångerna vaknade jag med känslan av att de var verkliga...<br />
<br />
Jag hoppas faktiskt att det är så... det vore ju roligt om det vore så....<br />
<br />
<img alt="" height="305" id="Image4_img" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgA9Obcx0L-dTaYihCFk4aATKock9pxgSklWhWyQMjd8I1R3_PZbtiICOFvtjEEPahkJ1BV9jPOq7EQFmwERf3crfRKmeNRSaMXcJY7ZMkQHPsd2rJoZ-G2txy8aRjgtZ5ekIC1tT9UNa8/s1600/cottingley.jpg" style="-webkit-box-shadow: rgba(0, 0, 0, 0.0980392) 1px 1px 5px; background-color: white; border: 1px solid rgb(238, 238, 238); box-shadow: rgba(0, 0, 0, 0.0980392) 1px 1px 5px; caret-color: rgb(34, 34, 34); color: #222222; font-family: Georgia, Utopia, "Palatino Linotype", Palatino, serif; font-size: 14px; padding: 2px;" width="381" /><br />
Foto av fairies från Cottingley, 1917, som avslöjats som bluff...Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-19652434388684258292014-11-17T22:42:00.002+01:002014-11-17T22:42:29.215+01:00En av de märkligaste drömmar jag någonsin haftIgår hade jag en del funderingar om jag borde sluta intressera mig för "flummiga" saker som religion och endast skriva om mer jordnära, "materiella" saker. Tankeväckande funderingar, kan man tycka, men på natten kom en dröm som verkade uttrycka någon form av kommentar, nej, protest, mot tanken. Jag tycker att den var så fascinerande så jag lägger ut den här, väl medveten om att intresset hos andra för den torde vara ytterst begränsat.<br />
<br />
Rent formellt hade den stora likheter med en typ av drömmar som jag brukar få ungefär en gång vartannat år, de senaste 30-40 åren. Jag brukar kalla dessa för "spöken-i-mitt- rum"-drömmar och de förenas av tre saker.<br />
<br />
För det första av att jag när jag har dem inte alls tror att jag drömmer. Det kan låta banalt, vanligtvis vet man inte om att man drömmer när man drömmer, men dessa drömmar utmärker sig av att jag medvetet ställer frågan "är detta en dröm?" och svarar - nej. Jag är medveten om skillnaden mellan dröm och verklighet när jag har dem och bestämmer mig alltså för att det jag har <i>inte</i> är en dröm....<br />
<br />
Det andra är att de alltid utspelar sig i en lägenhet, vanligtvis min egen. Dessutom är jag alltid den enda människan i den.<br />
<br />
Det tredje är att de alltid handlar om övernaturliga fenomen och/eller entiteter.<br />
<br />
I den dröm jag hade natten till idag fattade jag inte att jag drömde förrän efteråt. Jag trodde bestämt att jag var vaken. Den började med att jag hörde någon skratta. Jag ryckte till, trodde nog att skrattet hade väckt mig, men sedan började jag höra flera skratt samtidigt. Jag befann mig alltså i rummet jag brukar sova, och insåg snart att det kom skratt från alla håll.<br />
<br />
Skratten var glädjefyllda, och de påminde lite om barnskratt, men det var inte entydigt. Jag blev rädd. Jag undrade om jag höll på att bli psykotisk. Jag tänkte att jag nästa dag borde gå till någon psykiatrisk akutmottagning för att få något antipsykotiskt medel som kunde hjälpa mot hallucinationer. För jag antog att skratten var uppenbara hallucinationer.<br />
<br />
Så plötsligt kändes det som att jag vaknade. Jag drog en lättnadens suck, tänkte att det var en dröm i alla fall. Men så kom skratten igen.... Så det var ingen dröm, tänkte jag, och blev verkligt rädd.<br />
<br />
Men så började jag se något. Runt mig stod någon sorts väsen. De var små, men de var inga barn. De fick mig att tänka på det engelska begreppet "fairies", alltså någon form av övernaturligt "småfolk". Detta ord är brett och innefattar väl såväl vittror, vättar, tomtar som älvor i den svenska folktron.<br />
<br />
Dessa pratade och skrattade. De pratade om vardagliga saker och verkade väldigt glada. Efter ett tag försökte då få in mig i deras samntal, och alltså vända sig direkt till mig. Jag kände mig väldigt glad för detta.<br />
<br />
Efter ett tag frågade jag en av dem varför de kommit till mig just nu. Då svarade hon (jag hade för övrigt intrycket att de flesta av väsendena var kvinnliga) att det berodde på att jag kvällen innan hade tänkt att jag skulle lämna allt intresse för det övernaturliga och bli mer "materialistisk". Därför ville de visa sig. Jag tolkade det som att hon menade att de genom sitt besök ville säga "hej, vi existerar faktiskt, du ska inte börja ignorera oss..."<br />
<br />
Jag blev faktiskt väldig glad över att de bevisat sin existens, och kände en form av trygghet. Men sedan kom nästa stora förändring. Jag vaknade på riktigt.<br />
<br />
Nu kan någon förstås säga: hur vet jag då att det <i>verkligen</i> var en dröm? Hur vet jag att känslan att "vakna" inte var falsk, och att jag inte i själva verket hade varit vaken hela tiden?<br />
<br />
Det bästa beviset för att det var en dröm var nog att när jag tänkte efter insåg jag att rummet under upplevelsen inte hade sett ut som det det verkligen var. Det hade funnits betydelsefulla detaljskillnader som visade att jag hade försökt föreställa mig något som liknade mitt sovrum, men ändå inte var det. Det var ett drömrum, ett rum som inte existerade i den materiella världen.<br />
<br />
Jag borde ha blivit djupt besviken av att det visade sig vara en dröm. Men jag kände mig rofylld efter att ha vaknat upp ur denna mardröm som så snabbt förvandlats till en glad, hoppingivande och positiv dröm. Jag låg i fem minuter och kände mig både glad och lugn. Och någonstans inom mig uppkom faktiskt frågan om jag kanske rentav skulle komma till dessa vänliga och glada "fairies" när jag dog....<br />
<br />
Efter fem minuter var detta nästan euforiska tillstånd över. Sedan somnade jag igen, och sov tills jag vaknade på nytt, på morgonen...Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-85012877760029161172014-10-02T20:19:00.001+02:002014-10-02T20:41:09.192+02:00Teosofin och folktrons väsen/Från min huvudblogg 6/5 2012./<br />
<br />
I hela världen kan man finna en folktro om övernaturliga väsen som inte riktigt kan passas in i vare sig en materialistisk världsbild eller i de västerländska monoteistiska religionerna. Väsen som vare sig är entydigt onda eller goda, och som inte står över människan.<br />
<br />
I stora delar av världen har tron på sådana levt kvar bland stora grupper av människor. Det är endast i västvärlden som denna tro i början av 1900-talet marginaliserades så mycket, att den nästan utrotades.<br />
<br />
Under hela 1800-talet var folktron på stark tillbakagång. Den hade dock lyckats överleva kristnandet - och det är i sig anmärkningsvärt.<br />
<br />
Den kristna kyrkan förnekade till att börja med inte dessa väsens existens. Däremot demoniserade den dem. Det gäller alla kristna kyrkor, men protestanterna mer än katoliker och ortodoxa. Den protestantiska kyrkan startade redan från början en kampanj för att leda människor bort från dessa väsen. De beskrevs som allierade med Satan, som helt och hållet onda.<br />
<br />
Det märkliga är nu att denna syn inte slog igenom i folktron. Det märker man när man läser folkminnesantecknngar. Ja, det fanns några typer av väsen som uppfattades som nästan helt onda. I Sverige är nog näcken ett bra exempel på detta. Men de flesta väsen sågs snarare som ambivalenta, och dessutom som ganska så mänskliga.<br />
<br />
När frikyrkorna uppstod på 1700-talet och än mer på 1800-talet började kristenhetens syn på dessa väsen förändras. Frikyrkorna var ofta mer rationella, de började i hög grad att förneka dessa väsens existens. Djävulen fanns, förvisso, men skogsrån, fairies, och de andra var ren inbillning - "vidskepelse".<br />
<br />
Här uppstod en udda allians mellan frikyrkor och den framväxande naturvetenskapen, För denna avvisade ju också tron på alla dessa väsen. I en materialistisk världsbild fanns ingen plats för dessa - möjligen med undantag för en del udda teorier om att exempelvis sjöjungfrur skulle kunna vara någon sällsynt djurart…<br />
<br />
Under 1800-talet förstärktes den naturvetenskapliga världsbildens inflytande. Och vid 1900-talet ingång var det endast på isolerade platser på landsbygden som tron fortfarande var levande. Och dessa blev färre, och efter ett tag var det endast äldre (och "obildade") människor som vågade tro….<br />
<br />
Det fanns undantag, framförallt i Storbritannien. Där företräddes tron på "fairies" av så pass ansedda personer som exempelvis sir Arthur Conan Doyle, författaren till böckerna om Sherlock Holmes. Men hans tro betraktades nog som lite udda, på gränsen till pinsam.<br />
<br />
Men ungefär då började en ny religiös strömning att få ett större inflytande. Det var teosofin. Och en av dess egenheter var att den inkorporerade den folkliga tron på naturväsen i sitt system.<br />
<br />
1911 gav teosofen och etnografen W.Y. Evans Wentz ut en bok med titeln "The Fairy Faith in Celtic Countries". Den ger ett egenartat intryck. Han behärskad väl de etnologiska och religionshistoriska teoribildningarna. Texten ter sig till stor del som en akademisk text. Men efter ett tag märker man att han dessutom faktiskt tror på dessa väsens existens. Det ger ett nästan hisnande intryck.<br />
<br />
Nu var han inte ensam. Som sagt - hela den teosofiska teoribildningen utgick från en hierarki av andliga väsen. Längst ner kom någon form av vad man kallade för elementarandar. Högst kom Gud. Och mellan dessa fanns en rad olika typer av andliga väsen.<br />
<br />
Redan 1898 gav Annie Besant, madame Blavatskys efterföljare och ledaren för Teosofiska Samfundet Adyar, ut boken "The Ancient Wisdom". Där anammar hon existensen av folktrons väsen, och ger dem en plats i det teosofiska systemet. Hon skriver bland annat detta:<br />
<i> </i><br />
<i> "We find also on the astral plane, nature-spirits… who are concerned with the building of forms in the mineral, vegetable, animal, and human kingdoms. There are nature-spirits who build up minerals, who guide the vital energies in plants, and who molecule by molecule form the bodies of the animal kingdom ; they are concerned with the making of the astral bodies of minerals, plants, and animals, as well as with that of the physical.<br />
</i><br />
<i> These are the fairies and elves of legends, the “little people” who play so large a part in the folk lore of every nation, the charming irresponsible children of nature, whom science had coldly relegated to the nursery, but who will be replaced in their own grade of natural order by the wiser scientists of a later day. Only poets and occultists believe in them just now, poets by the intuition of their genius, occultists by the vision of their trained inner senses. The multitude laugh at both, most of all at the occultists ; but it matter not – wisdom shall be justified of her children."</i><br />
<br />
De teosofiska samfunden rekryterade från den intellektuella medelklassen - och så kommer det sig att en döende folktro plötsligt fick en ny typ av anhängare i dessa samhällsskikt.<br />
<br />
Men endast i udda och isolerade grupper, förstås. Men i den New Age-våg som fick betydligt fler anhängare under slutet av 1900-talet anammades en stor del av den teosofiska världsbilden.<br />
<br />
Så jag misstänker att en (förvisso omarbetad och förändrad!) tro på folktrons väsen idag har betydligt fler anhängare än den hade, låt oss säga, 1950 eller 1960.<br />
<br />
Det kan man ju tycka olika saker om. Själv tycker jag att det är riktigt kul.Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-60806241663419196792014-09-27T01:04:00.003+02:002014-09-27T01:04:47.973+02:00Ett konstigt sammanträffande... eller?Det var en dag i början av mars 2007. Jag hade just skickat det slutliga mailet till religionshistoriska avdelningen om att jag definitivt skulle lämna mitt avhandlingsprojekt om skogsrån. Liksom också forskarutbildningen som sådan. Jag kände mig lite omtumlad.<br />
<br />
Jag var inte hemma, jag använde en dator hos en kompis. I själva verket hade jag ingen egen dator då. Några veckor senare skulle jag få en av min bror.<br />
<br />
Efter att ha skickat mailet gick jag in i rummet bredvid. Där stod TV:n på. På den gick just en film. Om det var någon kanal som sände eller om det var video eller DVD vet jag faktiskt inte idag. Om det var en sändning kanske jag kan så här i efterhand ta reda på datumet...<br />
<br />
Jag kom in i filmen <a href="https://www.youtube.com/watch?v=owz0kiGKPEQ">ungefär här</a>.<br />
<br />
En av de första scenerna jag såg var - en scen med ett skogsrå. Det lockade en - som jag senare fattade det mycket elak! - man in i skogen. (Samtidigt som hans likaså elaka fru lockades åt ett annat håll av näcken.) <br />
<br />
Det var "Äppelkriget." Jag hade aldrig sett den förut och hade inte en aning om att det fanns ett skogsrå i den.<br />
<br />
Mitt rationella jag tyckte väl att det var ett väldigt konstigt sammanträffande. En mindre rationell del började nog fundera om det hela egentligen inte var någon sorts förebråelse för att jag lämnade ämnet...Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-9885698024837800232014-09-26T04:31:00.002+02:002014-09-27T01:38:31.018+02:00Talle-MajaVill gärna länka till <a href="http://cafecreme.se/15sept03/talle-maja.shtml">"Talle-Maja"</a>, Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-56842245422500770862014-09-26T04:26:00.001+02:002014-09-27T01:39:04.319+02:00Viktor Rydbergs "Skogsrået"Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.<br /><br />Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen. <br /><br />Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået. <br /><br />Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa... <br /><br />------------------------------------------<br /><b>Skogsrået</b><br /><br />Han, Björn, var en stark och fager sven <br />med breda väldiga skuldror <br />och smärtare midja än andre män - <br />slikt retar de snöda huldror. <br />Till gille han gick en höstlig kväll, <br />då månen sken över gran och häll, <br />och vinden drog <br />med hi och ho <br />över myr och skog, <br />genom hult och mo; <br />då var honom trolskt i hågen, <br />han ser åt skogen och har ej ro, <br />han skådar åt himlabågen, <br />men träna de vinka och nicka, <br />och stjärnorna blinka och blicka: <br />gå in, gå in, gå in i vinande furumo!<br /><br />Han går, han lyder det mörka bud, <br />han gör det villig och tvungen; <br />men skogens dvärgar i kolsvart skrud, <br />de fara med list i ljungen <br />och knyta ett nät av månens sken <br />och skuggan från gungande kvist och gren, <br />ett dallrande nät <br />i ris och snår <br />bak vandrarens fjät, <br />där fram han går, <br />och skratta så hest åt fången. <br />I hidena vakna ulv och lo, <br />men Björn han drömmer vid sången, <br />som runt från furorna ljuder <br />och viskar, lockar och bjuder: <br />gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!<br /><br />Nu tystnar brått den susande vind, <br />och sommardejlig är natten, <br />och vällukt ångar från blommig lind <br />vid tjärnens sovande vatten. <br />I skuggan hörs ett prasslande ljud: <br />där böljar en skär, en månvit skrud, <br />där vinkar en arm <br />så mjäll och rund, <br />där häves en barm, <br />där viskar en mund, <br />där sjunka två ögon i dina <br />och leka så blå en evig tro, <br />att alla minnen försina; <br />de bjuda dig domna och glömma, <br />de bjuda dig somna och drömma <br />älskogsro i vyssande sövande furumo.<br /><br />Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl, <br />får aldrig det mer tillbaka: <br />till drömmar i månljus trår hans själ, <br />han kan ej älska en maka. <br />De ögon så blå i nattlig skog <br />ha dragit hans håg från harv och plog, <br />han kan ej le <br />och fröjdas som förr, <br />och åren de se <br />in om hans dörr, <br />men finna ej barn och blomma; <br />han vesäll åldras i öde bo, <br />kring härden stå sätena tomma, <br />och väntar han något av åren, <br />så väntar han döden och båren, <br />han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-20268477892707813322014-09-26T04:23:00.002+02:002014-09-27T01:39:47.307+02:00Djurens nyårsnattI Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" finns en berättelse om ett skogrå. Det är på samma gång en skräckromatisk och, uppriktigt sagt, en lite sliskig berättelse, men samtidigt intressant.<br />
<br />
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...<br />
<br />
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen. <br />
<br />
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån. <br />
<br />
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den. <br />
<br />
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig. <br />
<br />
--------------------------------------------<br />
<b>Djurens nyårsnatt</b><br />
<br />
<i>På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.<br /><br />Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.<br /><br />Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."<br /><br />Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.<br /><br />"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.<br /><br />När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.<br /><br />Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.<br /><br />Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.<br /><br />Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.<br /><br />Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.<br /><br />Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.<br /><br />Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.<br /><br />Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.<br /><br />Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.<br /><br />Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.<br /><br />'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'<br /><br />Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.<br /><br />Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.<br /><br />Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.<br /><br />Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.<br /><br />Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.<br /><br />Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'<br /><br />Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'<br /><br />Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.<br /><br />Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.<br /><br />Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.<br /><br />Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.<br /><br />'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'<br /><br />När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.<br /><br />Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.<br /><br />Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.<br /><br />Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.<br /><br />Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'<br /><br />Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.<br /><br />Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.<br /><br />Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.<br /><br />Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.<br /><br />Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.<br /><br />Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.<br /><br />Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.<br /><br />För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.<br /><br />Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.<br /><br />Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.<br /><br />Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'<br /><br />Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'<br /><br />Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.<br /><br />Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.<br /><br />Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.<br /><br />Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.<br /><br />Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.<br /><br />Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.<br /><br />När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."<br /><br />Här slutade Bärnhard sin berättelse.</i>Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-52254473728122657132014-09-26T04:10:00.002+02:002014-09-26T04:11:45.885+02:00Sönderfallande bok om skogsrån/Från min huvudblogg 1 februari 2008./<br />
<br />
Idag lämnade jag tillbaka en bok jag lånade för kanske fyra år sedan. Eller rättare sagt, jag lämnade tillbaka en annan bok, och behöll den jag lånade.<br />
<br />
Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa. <br />
<br />
Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…<br />
<br />
Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…<br />
<br />
Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…<br />
<br />
Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin. <br />
<br />
Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag. <br />
<br />
Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge. <br />
<br />
Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen. <br />
<br />
Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!<br />
<br />
Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv. <br />
<br />
Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor. <br />
<br />
För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker. <br />
<br />
Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-29438265733738588162014-09-26T04:07:00.000+02:002014-09-26T04:07:37.911+02:00"Levande föda" och folktrons väsen/Från min huvudblogg 5 november 2007./<br />
<br />
Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.<br />
<br />
Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.<br />
<br />
Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.<br />
<br />
Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.<br />
<br />
Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.<br />
<br />
Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.<br />
<br />
Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-59417487720217558732014-09-26T03:51:00.000+02:002014-09-26T03:51:03.715+02:00MYCKET kort presentation....Denna blogg kommer att handla om skogsrån och andra sällsamma folktroväsen. Till en början med kommer den att innehålla äldre artiklar, som redan finns på mina andra bloggar, men meningen är förstås att jag ska skriva nya speciellt för den... Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-53772215994278491512014-09-26T03:29:00.003+02:002014-09-26T03:29:43.475+02:00Vilse i folkminnesarkivet/Skriven 29/9 2007/<br />
<br />
Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån. <br />
<br />
Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen. <br />
<br />
Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.<br />
<br />
Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt? <br />
<br />
Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade. <br />
<br />
Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån. <br />
<br />
Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.<br />
<br />
Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes. <br />
<br />
Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.<br />
<br />
Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt. <br />
<br />
När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-54656011169242601802014-09-26T03:26:00.000+02:002014-09-26T03:28:06.228+02:00Korset på Svartberget/Från min huvudblogg 6/11 2011./<br />
<br />
Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar. <br />
<br />
Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den. <br />
<br />
Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset. <br />
<br />
Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen. <br />
<br />
Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls. <br />
<br />
Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus. <br />
<br />
Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig <a href="http://kiremaj70.blogspot.com/2008/03/nattvarden-korset-och-frsoningslran.html">är och förblir det ett döds- och tortyrredskap</a> och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol. <br />
<br />
För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset. <br />
<br />
Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset. <br />
<br />
Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten <a href="http://www.youtube.com/watch?v=N-F5mlSaukk">"Svartbergstrollen"</a> skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-25672079394059850002014-09-26T03:24:00.002+02:002014-09-26T03:24:37.517+02:00Tibast och vänderotDet finns många sätt att bli av med skogsrån. Tidigare berättade jag om ett av de mer brutala sätten. Men det finns andra, betydligt mer fredliga och snälla sätt. <br />
<br />
Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. . <br />
<br />
Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in. <br />
<br />
Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta? <br />
<br />
- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem. <br />
<br />
Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället. <br />
<br />
Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"! <br />
<br />
Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....<br />
<br />
Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad. <br />
<br />
Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-35987564985870677462014-09-26T03:22:00.002+02:002014-09-26T03:22:59.657+02:00Fadern och skogsfrunSitter och tittar igenom lite anteckningar jag gjorde när jag läste om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm. Det finns många stereotypa sägner, men det finns också många intressanta självupplevda berättelser (”memorat” i Carl Wilhelm von Sydows terminologi). Många kunde verkligen få en att fundera över de människor som berättade dem – och om deras omgivning.
<br />
<br />
En av dessa var en mycket märklig utsaga av en 95 år gammal kvinna i Uppland, från 1950. När man läser det fylls man faktiskt av förundran. Menade hon vad hon sade? Eller drev hon kanske med den folkloristiske upptecknaren?
<br />
<br />
Ja, döm själv. ”Min far låg mycket i kolskogen på vintrarna och han vänslades och hölls med skogsfrun så han alltid hade tur i skogen … så det var bara att gå in efter bössan . . Han ville ej erkänna att han hölls med skogsfrun men det visste ju alla i alla fall att han gjorde”. (Erica Edin, född 1855. Uppt. 1950).
<br />
<br />
”Det visste ju alla” att hennes far ”hölls med skogsfrun”. Trodde hon verkligen detta, eller var det en omskrivning för något annat? Och vad trodde egentligen ”alla”?
<br />
<br />
När jag läste detta beklagade jag verkligen att tidsmaskiner tyvärr inte existerar. Erica Edin var 95 år 1950 så det lär inte löna sig att slå upp henne i telefonkatalogen. Och jag misstänker att upptecknaren med stor sannolikhet är död också.
<br />
<br />
Så jag får nog aldrig svar på mina frågor. Tråkigt nog.
<br />
<br />
Erik Rodenborg augusti 2010Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-29991160238278818002014-09-26T03:20:00.002+02:002014-09-26T03:20:49.598+02:00Snorvipa, kolaren och skogsråetDen här berättelsen som följer är en sammanfattning av olika varianter av en känd sägen, som jag funnit på Stockholms folkminnesarkiv. Den har aldrig berättats på just detta sätt, men det finns många berättelser med detta tema. När jag skulle berätta den i ett föredrag jag höll om rådarväsen på Gudinneveckan i Näsåker 2008 höll jag faktiskt på att börja gråta.<br />
<br />
”Det var en kolare som skötte milan ute i skogen. Han sätt där på nätter och dagar, och det var ganska ensamt. Han drömde om att slippa att sitta där, och om sin fästmö i byn.<br />
<br />
Så en kväll tyckte han att han hörde något. När han tittade upp såg han en kvinna som stod och tittade på honom. Hon var så oerhört vacker, och det var något med hennes ögon som trollband honom. Hon sa att hon frös och frågade om hon fick sitta ned. Han sade genast ja, och de började prata med varandra. <br />
<br />
Hon stannade kvar i stugan vid milan, och de blev efter ett tag tillsammans. Det var både fint och praktiskt, för hon verkade vara så stark. Hon kunde hjälpa till med milan på ett sätt som ingen karl kunde. Och hon var inte bara stark - hon verkade på ett rent övernaturligt sätt veta om det var något problem med milan. Så fort det var något, kände hon på sig det, och gick dit och fixade saken. <br />
<br />
De fick efter ett tag flera barn. De var lyckliga, även om han då och då undrade vem hon var, och om det kanske var något trolltyg över det hela. En dag beslöt han sig för att fråga en vis man om saken. <br />
<br />
Efter att ha talat med honom blev kolaren rädd. Kvinnan han hade träffat måste vara rånda, skogsrået, och det innebar problem. Vad skulle prästen säga, vad skulle andra alla säga… De kunde ju inte gärna gifta sig kyrkligt heller. <br />
<br />
Men den vise mannen visste på råd. Han berättade att alla skogsrån hade en svaghet. De behärskade inte alla djur i skogen, som man kunde tro. Vargarna var deras naturliga fiender. <br />
<br />
Så nu tog en listig plan form i kolarens huvud. Han berättade för skogsrået (för nu visste han ju att det var henne som han hade fått som fästmö), att han tyckte att hon borde visa upp sig för hans föräldrar. Det måste man ju göra, på det sättet skulle det hela bli mer officiellt. Hon blev så glad, det här hade hon väntat på länge. Hon såg det som ett bevis på att han verkligen älskade henne. <br />
<br />
Det närmade sig jul och isen hade frusit. Kolaren tog hästen och fästmön/skogsrået och deras gemensamma barn fick sitta i släden. De körde över den frusna isen. <br />
<br />
Nu kom stunden han hade väntat på. Fyra vargar sprang över isen och började jaga dem. Han skar av repet så att släden skulle stanna. Vargarna skulle äta upp modern och barnen och han Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-35660206066744426492014-09-26T03:18:00.002+02:002014-09-26T03:18:36.880+02:00När naturen var kvinnlig/Om skogsrået och andra rån. Publicerad i Socialisten mars 2005. Internetversionen är ändrad på några punkter./<br />
<br />
När man nämner ordet skogsrå kommer de flesta människor att tänka på en kvinnlig entitet, som förför män i skogen. Män som sedan blir grubblande, inåtvända eller rentav galna.<br />
<br />
För ett tag sedan började Arla att ”informera” om skogsrån på mjölkpaketen. Där fick vi reda på att skogsrået ”var en farlig typ som lockade framförallt unga kärlekskranka män i fördärv och ond bråd död”.<br />
<br />
Om vi bortser från det där med ”ond, bråd död” som i stort sett är ett rent påhitt från Arlas sida, är denna bild av skogsrået vitt spridd, och svårutrotad. Även en etablerad folklorist som Jan-Öijvind Swahn hade mage att döpa ett kapitel om skogsrået till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”. Men även om bilden är spridd stämmer den inte speciellt bra med vad vi vet från folkminnesanteckningar.<br />
<br />
Skogsrået var inte huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett ”rå” (”rådare” i betydelsen härskare). Skogsrået, sjö- eller havsrået, och bergsrået var (vanligtvis) kvinnliga väsen som härskade över skogen, sjön, havet och bergen. Skogsrået rådde över skogens villebråd, havsrået kunde förhindra eller framkalla stormar, och bergsrået vakade framförallt över malmen i gruvorna, och hindrade ofta människor från att upptäcka dessa fyndigheter. Om den vilda naturen dominerades av kvinnliga väsen var rådarna över det människan skapat oftare könlösa eller manliga.<br />
<br />
Skogsrået dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor offrade till skogsrået, till exempel tobak eller mynt på en stubbe. Skogsrået kunde också hjälpa till vid milan, och varna för olyckor. Den jägare som var vänlig mot skogsrået fick nästan alltid god jaktlycka, medan den som på något sätt hade retat rået fick åka hem tomhänt. Det finns ganska så många beskrivningar om hur vallflickor vid fäbodarna får hjälp av skogsrån vid djurskötseln, liksom att de byter sin boskap mot skogsrået. Det finns också berättelser om hur skogsrået straffar de jägare som orsakar djuren onödig plåga, eller skjuter mer än de behöver för att äta.<br />
<br />
Många berättelser om skogsrån beskriver dem som hjälpsamma och vänliga, om än ganska så lättretade. I en vacker berättelse från Värmland berättar en ung kvinna att hon hade träffat skogsrået i skogen två gånger. Hon hade lärt sig att man skulle undvika att tala med skogsrån så hon sade inget utan skyndade sig iväg. Men, tyckte hon, skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon nu bestämt sig för att om hon träffar det en tredje gång skulle hon ta mod till sig och börja prata med henne!<br />
<br />
Den katolska kyrkan var i allmänhet tolerant mot folktrons väsen, men när protestanterna tog makten, startades en kampanj mot dessa, som sågs som demoner som skulle bekämpas. Detta påverkade bilden av bland annat skogsrån, som kom att uppfattas som demoner eller fallna änglar. Att den bilden skulle vara ursprunglig är helt uteslutet. Skogsråtron har helt klart sitt ursprung i förkristna föreställningar om ”rådare” över djur och natur, och de beskrivs inte heller som speciellt onda i sägner och andra berättelser.<br />
<br />
Motsättningen mellan den folkliga religiositeten och den härskande makten kanske inte började med kristendomen. Det finns sägner om hur Oden med sitt krigarfölje ”jagar” och dödar skogsrån. Om dessa sägner har sina rötter tillbaka i förkristen tid, vilket inte verkar osannolikt, har det kanske redan före kristenhetens seger funnits en motsättning mellan de härskandes religion och den folkliga tron på kvinnliga naturväsen. Oden var en aristokratisk gud, och det är inte en tillfällighet att många rasistiska och nynazistiska grupper idag stoltserar med att de ”dyrkar Oden”. Skogsrået var inte intressant för de härskande, men hade en viktig betydelse för den stora majoriteten av fattiga människor som bodde intill skogar.<br />
<br />
Därför talar det mesta för att föreställningen om skogsrån är mycket gammal, äldre än kristendomen, men också äldre än vad som brukar kallas ”asatro”. Oavsett vilken religion som de härskande hade fortsatte befolkningen på landsbygden att tro på övernaturliga ”rådare” över naturen. Och i Sverige var som sagt, i motsats till hur det var i exempelvis Finland, dessa väsen praktiskt alltid kvinnliga.<br />
<br />
Man kan i uppteckningarna om skogsrån, speciellt från södra Sverige, se vad som delvis måste vara effekter av kyrkans försök att demonisera dem. Många är berättelserna om hur skogsrået lurar människor att gå vilse. Man kan gå runt och runt, och ständigt komma tillbaka till samma plats. Men om man exempelvis vänder tröjan ut och in eller nämner Jesu namn, bryts förtrollningen och man upptäcker var man är någonstans, samtidigt som man i bakgrunden kan höra skogsråets retfulla skratt. (Men i slutändan klarade sig människorna praktiskt taget alltid i sådana fall, så det handlade inte heller här om ”ond, bråd död”.)<br />
<br />
Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag. Och i dessa berättelser framställs skogsrået för övrigt inte alls, i motsats till vad Jan-Öijvind Swahn antyder i sin rubrik, som ett sexuellt objekt för män. Hon är ett sexuellt subjekt, det är männen som är i underläge och ibland tvingas till sexuellt umgänge för att exempelvis få god jaktlycka.<br />
<br />
Vad den kristna kyrkan aldrig lyckades med, lyckades ”moderniteten” och sekulariseringen med. Tron på skogsrån dog i praktiken helt ut under sent 18- och tidigt 1900-tal. Det gäller för övrigt också tron på kvinnliga naturrån överhuvudtaget, medan jag faktiskt har hört talas om en och annan som fortfarande tro på tomtar (en manlig typ av gårdsrån).<br />
<br />
På sätt och vis känns det lite tråkigt. En skogspromenad skulle vara lite mer spännande om man kunde tänka sig att när som helst stöta på ett skogsrå.<br />
<br />
<br />
Erik Rodenborg 2005Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-82248425482621652202014-09-26T03:17:00.002+02:002014-09-26T03:43:05.536+02:00Väggebergs rå som gav torparpojken sin troDen här texten hittade jag på folkminnesarkivet i Stockholm. Blev väldigt fascinerad av den, skrev av den, och lade ut den på min webbsida. E.R. <br />
-------------------------------- <br />
<br />
Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat både denna och flera andra historier om nejdens sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon omskrivning fader Nils själv berätta.<br />
<br />
”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubba, som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som förresten gick och läste samma år som farfar min. En kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga som allra värst – skulle den då omkring nittonårige Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg. Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så satt, fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på sinnet när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till en jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken.<br />
<br />
När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med fisk, att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte.<br />
<br />
En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning aldrig fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller inte bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras unga hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo därför gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo, som lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade söndagssällskap från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som dittills ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom förstå djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade han, då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin minsta skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang, när björnarna på Hjorten somnat.<br />
<br />
Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med detta liv. När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då kände han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han blev ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet för syndaren efter fallets ögonblick.<br />
<br />
Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat sin hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund oändligt mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt veta, vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga läppar.<br />
<br />
Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde han, brast kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro, sviken tro, sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.<br />
<br />
Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna rå. Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval. Hon föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från brandgul himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.<br />
<br />
”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och sorgens evighet går in. Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger hon honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får hon inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och saknad.<br />
<br />
Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och sucka. Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg. Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung dimma må minnas min lyckas tid."<br />
<br />
Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande bland slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.<br />
<br />
Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.<br />
<br />
Så lyder sägnen, som gamlingen måhända hört<br />
sin farfar berätta, när han velat tysta den lilles gråt i väntan på mor en kväll”<br />
<br />
<br />
(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, nedtecknad av V. Haak, 1919)<br />
<br />
(Andra berättelser om Väggebergs rå återfinns i boken "Anteckningar om Rumskulla", s. 83 och 117-18. En beskrvning av själva Väggeberg finns på sidan 107. Boken kan beställas från Kalmar läns museum!)Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-64868440975755848622014-09-26T03:14:00.003+02:002024-03-21T00:41:04.700+01:00Skogsrå, makt och sexualitet<p>/Skriver hösten 2005/<br />
<br />
Skogsrået är ett av de mest intressanta av folktrons väsen. Det är också det mest förtalade.<br />
<br />
Under det senaste århundradet har begreppet ”skogsrå” hos många människor gett närmast pornografiska associationer. Och hur skulle det kunna vara annorlunda när till och med en känd folklorist som Jan-Öjvind Swahn i sin bok om folktro från 1964 döpte kapitlet om skogsrån till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”? Och när en betydligt mer ansedd auktoritet, Carl Wilhelm von Sydow, ansåg att mäns erotiska hallucinationer i skogen var den enda orsaken till den sydsvenska skogsråföreställningen.<br />
<br />
Den som går till ett folkminnesarkiv i hopp om att få frossa i erotiska skildringar blir dock snart besviken. I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag.<br />
<br />
Mer väsentligt är att själva grundstrukturen i skogsråföreställningen, och själva namnet skogsrå, inte är av sexuell karaktär. Rå betyder ”rådare” i betydelsen härskare. Skogsrået är ett väsen som härskar över skogen, liksom hennes systrar sjörået, havsrået och bergsrået härskar över sina element.<br />
<br />
Skogsrået härskar också över skogens djur. Medan prästen i byn kunde läsa bibeltexter om att inte ens en fågel ramlar ner från himlen utan att Gud vill det visste sägnen att berätta att fåglarnas, och andra djurs, öden i själv verket låg i skogsråets händer. Ett faktum som jägarna behövde ta hänsyn till, om de skulle kunna få god jaktlycka…<br />
<br />
Skogsråets kontakter med människorna är ibland nästan harmoniska, ibland problematiska. Skogsrået kan hjälpa jägaren att få god jaktlycka, kolaren att hålla milan brinnande, fäbodflickan att återfunna bortsprungna djur. Hon kan också mer allmänt bidra till arbetet vid milor och fäbodar. Allt enligt sägner och andra berättelser.<br />
<br />
Men hon kunde också retas och djävlas. Hon kunde lura människor, både kvinnor och män, att gå vilse i skogen, hon kunde ibland stjäla boskap, och om hon blev illa behandlad kunde hon hämnas. En jägare som förolämpade henne skulle för överskådlig framtid förlora jaktlyckan; en kolare som gjort detsamma kunde se fram emot en olycka i milan.<br />
<br />
Barn som gick vilse i skogen kunde dock berätta om att skogsrået tagit hand om dom och hållit dem torra och mätta; å andra sidan kunde även mera permanenta försvinnanden skyllas på skogsrået.<br />
<br />
Människor som mötte skogsrået kunde ofta bli rädda; å andra sidan berättade en flicka i Värmland om hur skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon ångrade att hon inte började prata med henne.<br />
<br />
Makten över naturen var kvinnlig. Skogen, bergen, sjöarna och haven låg under kvinnlig kontroll. Och så var det förstås också det där med män och sexualitet…<br />
<br />
För trots att endast en liten del av berättelserna handlar om sexualitet är detta tema ändå en viktig del av skogsråets karaktär.<br />
<br />
Män kunde alltså bli tillsammans med skogsrået. Detta var inte bara en ”sägen” jämförbar med dagens ”moderna folksägner” som få människor (eller i några av fallen inga alls - jfr skrönorna om ”silverpilen”!) tror på. Föreställningen var så pass trodd att en man 1691 blev avrättad för att ha varit oförsiktig nog att berätta att han haft samlag med ett skogsrå.<br />
<br />
Om man går igenom berättelserna om sexuella kontakter mellan män och skogsrån slås man av något märkligt. Skogsrået hade i princip samma ställning gentemot männen, som männen hade gentemot kvinnorna i den vardagliga, icke-magiska, världen. Skogsrået hade inte bara en övernaturlig attraktionsförmåga – genom magi och en överlägsen kroppsstyrka hade hon ett nästan absolut övertag över mannen.<br />
<br />
Den man som hade inlett ett förhållande med skogsrået och som sedan försöker skilja sig, kunde leva farligt. Rået kunde ruinera honom, genom sina magiska krafter; om han var jägare gjorde han bäst att byta yrke. Men hon kunde även göra honom galen, eller allvarligt sjuk. I värsta fall dog han, på ett mer eller mindre mystiskt sätt.<br />
<br />
Om han däremot blev kvar hos henne kunde han leva i relativ välmåga och få framgång i det han företog sig. I den vardagliga tillvaron motsvarades denna situation som nämnts närmast av kvinnors relation gentemot män. Kvinnor som ville skilja sig från män stod inför en utmaning som motsvarade, eller vida översteg, de vedermödor som män som ville bli kvitt skogsrået stod inför.<br />
<br />
Man kan lugnt räkna med att den stora majoriteten på landsbygden trodde på skogsrån in på 1800-talet, och en ganska stor minoritet ända in i tidigt 1900-tal (utom i Norrland, där de trodde på vitror istället!). Som framgår av en del domstolsprotokoll gällde det åtminstone en bit in på 1700-talet också många lärda i städerna.<br />
<br />
Så här var det alltså i sägnernas och folktrons verklighet.. I byarna styrde männen. De gjorde det med all den auktoritet som traditioner, kyrka och lagstiftning kunde ge. Men patriarkatet gjorde halt vid gränsen till den vilda naturen. I skogarna, bergen, sjön och havet härskade kvinnliga entiteter. Där rådde matriarkat. Där hade männen ingen nytta av sin fysiska styrka, av kyrkans bud, eller av lagen. I mötet med rået var denna skapelsens krona ofta liten och rädd.<br />
<br />
Denna föreställning måste vara hotande. Så hotande att folklorister som borde veta bättre reducerar skogsrået till en ”pinuppa”. Det är lite otillständigt. Det är ju att sätta likhetstecken mellan skogens härskarinna och en kvinna som tvingas förnedra sig för att behaga män. Men dessuton innebär det ju att jämföra skogen med Chat Noir eller Tabu och den skräckslaget förundrade man - som i skogens mörka dunkel plötsligt upptäcker att han står öga mot öga med Talle-Maja eller rånda -med Ibrahim Baylan eller Björn Rosengren…<br />
<br />
<br />
Erik Rodenborg</p><p><img alt="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEhNCjpcfeAY--sHdZtkuxs0htlA8E-WNEVLg8JGufjneWaCJlKjEo4qa4q1-dVelDdgbMY6XGcauH7LYmlk2FBgv6vFqXHLOmnMSMXAPnkDNGMQqQnLOKhVi_u6o4F9lrSwhiFJMdR6ZdrmmVdHFdsrBapVnb4uM-gOMDDXChZ-2Su-1dbA9GVKMsmIg9A=s372" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/a/AVvXsEhNCjpcfeAY--sHdZtkuxs0htlA8E-WNEVLg8JGufjneWaCJlKjEo4qa4q1-dVelDdgbMY6XGcauH7LYmlk2FBgv6vFqXHLOmnMSMXAPnkDNGMQqQnLOKhVi_u6o4F9lrSwhiFJMdR6ZdrmmVdHFdsrBapVnb4uM-gOMDDXChZ-2Su-1dbA9GVKMsmIg9A=s372" /> <br /></p>Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-66883015864592140732014-09-26T03:13:00.000+02:002014-09-26T03:13:11.583+02:00The Fairy-Faith in Celtic CountriesAv svårförklarliga anledningar är <i>The Fairy-Faith in Celtic Countries</i> en av mina favoritböcker. <br />
<br />
De kom ut 1911 och är en genomgång av tron på folktroväsen i vad författaren <b>W. Y. Evans-Wentz</b> kallar "Celtic Countries". På nätet kan den numera läsas <a href="http://www.sacred-texts.com/neu/celt/ffcc/">här</a>.<br />
<br />
Den är mycket lärd, diskuterar religionshistoriska och etnologiska teorier. Men man märker efter ett tag att författaren faktiskt i en viss mening tror på dessa väsens existens.<br />
<br />
Han var, jag höll på att säga naturligtvis, teosof. Men framförallt skriver han så vackert. Titta gärna på hans beskrivning av geografin i de regioner han diskuterar. Det är naturromantik när den är som bäst. Tycker jag.<br />
<br />
Hans noggranna beskrivningar liknar lite <b>Frazer</b>, och sådana skrivs inte idag. Idag skulle en liknande bok förmodligen ta upp några typexempel, och sedan föra ;diskussioner om dem. Men här får vi i detalj läsa den ena beskrivningen efter den andra.<br />
<br />
För att nu ge ett exempel på Evans-Wentz grundsyn, citerar jag nedan detta civilisationskritiska avsnitt från introduktionen. Det är ett riktigt vackert stycke, oavsett vad man nu anser om denna grundsyn, och om man som alltid bortser från de irriterande men väldigt tidstypiska manliga termerna för grupper av människor....<br />
<br />
<i>"The Celtic peasant, who may be their tenant or neighbour, is--if still uncorrupted by them--in direct contrast unconventional and natural. He is normally always responsive to psychical influences--as much so as an Australian Arunta or an American Red Man, who also, like him, are fortunate enough to have escaped being corrupted by what we egotistically, to distinguish ourselves from them, call 'civilization'. If our Celtic peasant has psychical experiences, or if he sees an apparition which he calls one of the 'good people', that is to say a fairy, it is useless to try to persuade him that he is under a delusion: unlike his materialistically-minded lord, he would not attempt nor even desire to make himself believe that what he has seen he has not seen. Not only has he the will to believe, but he has the right to believe; because his belief is not a matter of being educated and reasoning logically, nor a matter of faith and theology--it is a fact of his own individual experiences, as he will tell you. Such peasant seers have frequently argued with me to the effect that 'One does not have to be educated in order to see fairies'.<br />
<br />
Unlike the natural mind of the uncorrupted Celt, Arunta, or American Red Man, which is ever open to unusual psychical impressions, the mind of the business man in our great cities tends to be obsessed with business affairs both during his waking and during his dream states, the politician's with politics similarly, the society-leader's with society; and the unwholesome excitement felt by day in the city is apt to be heightened at night through a satisfying of the feeling which it morbidly creates for relaxation and change of stimuli. In the slums, humanity is divorced from Nature under even worse conditions, and becomes wholly decadent. But in slum and in palace alike there is continually a feverish nerve-tension induced by unrest and worry; there is impure and smoke-impregnated air, a lack of sunshine, a substitution of artificial objects f or natural objects, and in place of solitude the eternal din of traffic. Instead of Nature, men in cities (and paradoxically some conventionalized men in the country) have 'civilization'--and 'culture'.<br />
<br />
Are city-dwellers like these, Nature's unnatural children, who grind out their lives in an unceasing struggle for wealth and power, social position, and even for bread, fit to judge Nature's natural children who believe in fairies? Are they right in not believing in an invisible world which they cannot conceive, which, if it exists, they--even though they be scientists--are through environment and temperament alike incapable of knowing? Or is the country-dwelling, the sometimes 'unpractical' and 'unsuccessful', the dreaming, and 'uncivilized' peasant right? These questions ought to arouse in the minds of anthropologists very serious reflection, world-wide in its scope.".</i>
<br />
<br />
Boken finns i senare upptryckningar, så den går att få tag i IRL, åtminstone via bibliotek. Men troligen också via bokhandlar. För den, alltså, som vill ha riktiga papper att bläddra i när hen läser!Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-6487089033223938596.post-36944852703921558712014-09-26T03:10:00.002+02:002020-05-31T15:38:45.767+02:00Att ta skogsrået på allvar....Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio. <br />
<br />
Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag <a href="http://kiremaj70.blogspot.se/2013/07/mikael-halls-skogsraet-nacken-och.html">behandlat tidigare</a>. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen. <br />
<br />
Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis <i>inte</i> från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31). <br />
<br />
Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515). <br />
<br />
Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet! <br />
------------------------------------------------------------------------------------------------<br />
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!Erik Rodenborghttp://www.blogger.com/profile/08595607917224464847noreply@blogger.com0