/Från min huvudblogg 6/5 2012./
I hela världen kan man finna en folktro om övernaturliga väsen som inte riktigt kan passas in i vare sig en materialistisk världsbild eller i de västerländska monoteistiska religionerna. Väsen som vare sig är entydigt onda eller goda, och som inte står över människan.
I stora delar av världen har tron på sådana levt kvar bland stora grupper av människor. Det är endast i västvärlden som denna tro i början av 1900-talet marginaliserades så mycket, att den nästan utrotades.
Under hela 1800-talet var folktron på stark tillbakagång. Den hade dock lyckats överleva kristnandet - och det är i sig anmärkningsvärt.
Den kristna kyrkan förnekade till att börja med inte dessa väsens existens. Däremot demoniserade den dem. Det gäller alla kristna kyrkor, men protestanterna mer än katoliker och ortodoxa. Den protestantiska kyrkan startade redan från början en kampanj för att leda människor bort från dessa väsen. De beskrevs som allierade med Satan, som helt och hållet onda.
Det märkliga är nu att denna syn inte slog igenom i folktron. Det märker man när man läser folkminnesantecknngar. Ja, det fanns några typer av väsen som uppfattades som nästan helt onda. I Sverige är nog näcken ett bra exempel på detta. Men de flesta väsen sågs snarare som ambivalenta, och dessutom som ganska så mänskliga.
När frikyrkorna uppstod på 1700-talet och än mer på 1800-talet började kristenhetens syn på dessa väsen förändras. Frikyrkorna var ofta mer rationella, de började i hög grad att förneka dessa väsens existens. Djävulen fanns, förvisso, men skogsrån, fairies, och de andra var ren inbillning - "vidskepelse".
Här uppstod en udda allians mellan frikyrkor och den framväxande naturvetenskapen, För denna avvisade ju också tron på alla dessa väsen. I en materialistisk världsbild fanns ingen plats för dessa - möjligen med undantag för en del udda teorier om att exempelvis sjöjungfrur skulle kunna vara någon sällsynt djurart…
Under 1800-talet förstärktes den naturvetenskapliga världsbildens inflytande. Och vid 1900-talet ingång var det endast på isolerade platser på landsbygden som tron fortfarande var levande. Och dessa blev färre, och efter ett tag var det endast äldre (och "obildade") människor som vågade tro….
Det fanns undantag, framförallt i Storbritannien. Där företräddes tron på "fairies" av så pass ansedda personer som exempelvis sir Arthur Conan Doyle, författaren till böckerna om Sherlock Holmes. Men hans tro betraktades nog som lite udda, på gränsen till pinsam.
Men ungefär då började en ny religiös strömning att få ett större inflytande. Det var teosofin. Och en av dess egenheter var att den inkorporerade den folkliga tron på naturväsen i sitt system.
1911 gav teosofen och etnografen W.Y. Evans Wentz ut en bok med titeln "The Fairy Faith in Celtic Countries". Den ger ett egenartat intryck. Han behärskad väl de etnologiska och religionshistoriska teoribildningarna. Texten ter sig till stor del som en akademisk text. Men efter ett tag märker man att han dessutom faktiskt tror på dessa väsens existens. Det ger ett nästan hisnande intryck.
Nu var han inte ensam. Som sagt - hela den teosofiska teoribildningen utgick från en hierarki av andliga väsen. Längst ner kom någon form av vad man kallade för elementarandar. Högst kom Gud. Och mellan dessa fanns en rad olika typer av andliga väsen.
Redan 1898 gav Annie Besant, madame Blavatskys efterföljare och ledaren för Teosofiska Samfundet Adyar, ut boken "The Ancient Wisdom". Där anammar hon existensen av folktrons väsen, och ger dem en plats i det teosofiska systemet. Hon skriver bland annat detta:
"We find also on the astral plane, nature-spirits… who are concerned with the building of forms in the mineral, vegetable, animal, and human kingdoms. There are nature-spirits who build up minerals, who guide the vital energies in plants, and who molecule by molecule form the bodies of the animal kingdom ; they are concerned with the making of the astral bodies of minerals, plants, and animals, as well as with that of the physical.
These are the fairies and elves of legends, the “little people” who play so large a part in the folk lore of every nation, the charming irresponsible children of nature, whom science had coldly relegated to the nursery, but who will be replaced in their own grade of natural order by the wiser scientists of a later day. Only poets and occultists believe in them just now, poets by the intuition of their genius, occultists by the vision of their trained inner senses. The multitude laugh at both, most of all at the occultists ; but it matter not – wisdom shall be justified of her children."
De teosofiska samfunden rekryterade från den intellektuella medelklassen - och så kommer det sig att en döende folktro plötsligt fick en ny typ av anhängare i dessa samhällsskikt.
Men endast i udda och isolerade grupper, förstås. Men i den New Age-våg som fick betydligt fler anhängare under slutet av 1900-talet anammades en stor del av den teosofiska världsbilden.
Så jag misstänker att en (förvisso omarbetad och förändrad!) tro på folktrons väsen idag har betydligt fler anhängare än den hade, låt oss säga, 1950 eller 1960.
Det kan man ju tycka olika saker om. Själv tycker jag att det är riktigt kul.
torsdag 2 oktober 2014
lördag 27 september 2014
Ett konstigt sammanträffande... eller?
Det var en dag i början av mars 2007. Jag hade just skickat det slutliga mailet till religionshistoriska avdelningen om att jag definitivt skulle lämna mitt avhandlingsprojekt om skogsrån. Liksom också forskarutbildningen som sådan. Jag kände mig lite omtumlad.
Jag var inte hemma, jag använde en dator hos en kompis. I själva verket hade jag ingen egen dator då. Några veckor senare skulle jag få en av min bror.
Efter att ha skickat mailet gick jag in i rummet bredvid. Där stod TV:n på. På den gick just en film. Om det var någon kanal som sände eller om det var video eller DVD vet jag faktiskt inte idag. Om det var en sändning kanske jag kan så här i efterhand ta reda på datumet...
Jag kom in i filmen ungefär här.
En av de första scenerna jag såg var - en scen med ett skogsrå. Det lockade en - som jag senare fattade det mycket elak! - man in i skogen. (Samtidigt som hans likaså elaka fru lockades åt ett annat håll av näcken.)
Det var "Äppelkriget." Jag hade aldrig sett den förut och hade inte en aning om att det fanns ett skogsrå i den.
Mitt rationella jag tyckte väl att det var ett väldigt konstigt sammanträffande. En mindre rationell del började nog fundera om det hela egentligen inte var någon sorts förebråelse för att jag lämnade ämnet...
Jag var inte hemma, jag använde en dator hos en kompis. I själva verket hade jag ingen egen dator då. Några veckor senare skulle jag få en av min bror.
Efter att ha skickat mailet gick jag in i rummet bredvid. Där stod TV:n på. På den gick just en film. Om det var någon kanal som sände eller om det var video eller DVD vet jag faktiskt inte idag. Om det var en sändning kanske jag kan så här i efterhand ta reda på datumet...
Jag kom in i filmen ungefär här.
En av de första scenerna jag såg var - en scen med ett skogsrå. Det lockade en - som jag senare fattade det mycket elak! - man in i skogen. (Samtidigt som hans likaså elaka fru lockades åt ett annat håll av näcken.)
Det var "Äppelkriget." Jag hade aldrig sett den förut och hade inte en aning om att det fanns ett skogsrå i den.
Mitt rationella jag tyckte väl att det var ett väldigt konstigt sammanträffande. En mindre rationell del började nog fundera om det hela egentligen inte var någon sorts förebråelse för att jag lämnade ämnet...
fredag 26 september 2014
Talle-Maja
Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!
Viktor Rydbergs "Skogsrået"
Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.
Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.
Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.
Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...
------------------------------------------
Skogsrået
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.
Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.
Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...
------------------------------------------
Skogsrået
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
Djurens nyårsnatt
I Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" finns en berättelse om ett skogrå. Det är på samma gång en skräckromatisk och, uppriktigt sagt, en lite sliskig berättelse, men samtidigt intressant.
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.
--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'
Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.
'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.
Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse.
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.
--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'
Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.
'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.
Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse.
Sönderfallande bok om skogsrån
/Från min huvudblogg 1 februari 2008./
Idag lämnade jag tillbaka en bok jag lånade för kanske fyra år sedan. Eller rättare sagt, jag lämnade tillbaka en annan bok, och behöll den jag lånade.
Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa.
Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…
Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…
Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…
Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin.
Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag.
Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge.
Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen.
Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!
Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv.
Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor.
För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker.
Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…
Idag lämnade jag tillbaka en bok jag lånade för kanske fyra år sedan. Eller rättare sagt, jag lämnade tillbaka en annan bok, och behöll den jag lånade.
Mer exakt. Jag hade lånat Gunnar Granbergs ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition” från 1935 och lyckats misshandla den alla år jag haft den i min väska och så. Så pass mycket att jag antog att universitetsbiblioteket inte skulle godta det skick exemplaret var i. Nu hade boken blivit inkrävd, och då upptäckte jag till min glädje att den fanns på ett antikvariat. Så det kostade mig bara 225 kronor istället för de 600 eller 900 jag hade väntat att få betala. Dessutom får jag ju behålla den misshandlade boken, som är mycket sönderfallande, men som går att läsa.
Det löser också ett annat problem. Under många år har jag skrivit om skogsrån på min för tillfället avstängda hemsida, men aldrig vågat rekommendera boken av Gunnar Granberg. Varför? Jo, för då tänkte jag mig att någon skulle få för sig att låna den på Stockholms universitetsbibliotek och då skulle jag få betala en massa pengar…
Nu är det fritt fram att berömma den, med andra ord. Och då vill jag säga: skogsrået kan glädja sig över att ha fått en så nyanserad och respektfull skildare av traditionerna om henne…
Gunnar Granberg var etnolog och foklorist. Han verkade i en tid när svenska folklorister stod under starkt inflytande av Carl Wilhelm von Sydow, som brukade avfärda folktrons väsen med ganska så billigt psykologiserande. Skogsrået var enligt von Sydow i större delen av Sverige inget annat än ett utryck för ensamma mäns erotiska fantasier. Utom i trakterna runt Dalarna, där de var ett uttryck för ensamma fäbodflickors önskan att få en kamrat…
Det låter som om jag karikerar, men det gör jag inte. Det var exakt det han sade. En överblick av hans åsikter, och hans angrepp på de religionshistoriker som inte trodde att han hade rätt, kan man läsa om i ”Folklore and Comparative Religion”, ett utmärkt häfte av Ulf Drobin.
Nåväl, Gunnar Granberg verkade inom en av von Sydow dominerad tradition, men lyckades här i hög grad bryta med detta synsätt. Han ger en mycket nyanserad bild av skogsråföreställningen, om råets olika funktioner, dess geografiska utbredning, om hur det skildrades olika i olika delar av Sverige. Boken – en avhandling i etnologi - är pedagogisk, lättläst, och underhållande, om man är lika fascinerad av skogsråföreställningen som jag.
Han inleder också med ett internationellt perspektiv, och jämför med liknande föreställningar i Tyskland, Frankrike, Ryssland, Finland, Polen, Serbien, Danmark och Norge.
Han avvisar som antytts att föreställningen om skogsrået skulle uppkommit som ett resultat av erotiska eller andra hallucinationer, och betonar att själva namnet rå betyder rådare, eller härskare. Alltså härskare över skogen.
Men samtidigt kan han inte helt slita sig från von Sydows schema. Så till exempel tror han att skogsrået var kvinnligt i Sverige därför att det var män som framförallt arbetade i skogen. Tillbaka till de erotiska fantasierna som förklaring alltså!
Det kan te sig ologiskt, men han verkar lösa det genom att antyda att skogsråföreställningen visserligen inte uppkommit genom erotiska fantasier, men att dess karaktär under de senaste århundradena påverkats av bland annat manliga kolares fantasiliv.
Att skogsrået i fäbodsområdet också var kvinnligt trots att det framförallt sågs av fäbodsflickor har han ingen bra förklaring på, lika lite som att det var manligt i Ryssland och Finland. Trots att även där, så vitt jag förstår, män arbetade i skogen mer än kvinnor.
För det andra saknar han en mer religionshistorisk syn. Det finns alltså inga jämförelser med berättelser om andeväsen knutna till naturen i de fornordiska skrifterna, eller om rådare i ett mer globalt perspektiv. Den som vill läsa om det senare kan istället få tag i Åke Hultkrantz utmärkta antologi ”The Supernatural Owners of Nature” från 1961. Den finns också på Stockholms universitetsbibliotek. Om det förra har Lotte Motz och Ellis Davidson skrivit utmärkta saker.
Men vem intresserar sig för skogsrån? Förmodligen inte många. Men det verkar bli fler. Nyhedniska rörelser, gudinnetro, och intressen för ”forn sed”, som somliga kallar det, är på uppgång. Och jag tycker i alla fall att det verkar trevligare att läsa om kvinnliga rådare över naturen, än att läsa om till exempel krigsguden Oden. För att nu inte tala om att dyrka…
"Levande föda" och folktrons väsen
/Från min huvudblogg 5 november 2007./
Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.
Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.
Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.
Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.
Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.
Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.
Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.
Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.
Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.
Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.
Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.
Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.
Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.
Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.
MYCKET kort presentation....
Denna blogg kommer att handla om skogsrån och andra sällsamma folktroväsen. Till en början med kommer den att innehålla äldre artiklar, som redan finns på mina andra bloggar, men meningen är förstås att jag ska skriva nya speciellt för den...
Vilse i folkminnesarkivet
/Skriven 29/9 2007/
Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.
Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.
Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.
Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?
Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.
Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.
Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.
Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.
Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.
Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.
När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!
Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.
Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.
Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.
Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?
Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.
Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.
Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.
Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.
Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.
Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.
När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!
Korset på Svartberget
/Från min huvudblogg 6/11 2011./
Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar.
Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.
Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.
Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.
Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.
Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.
Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.
För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.
Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.
Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...
Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar.
Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.
Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.
Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.
Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.
Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.
Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.
För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.
Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.
Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)